Då var det dags.

Att säga adjö till min skoltid.

I morgon är det dags, då springer jag ut från det som varit mitt revir.

Samtidigt kommer jag springa bort från den trygghet jag haft i alla dessa år.

Jag antar att det inte har slagit mig än, att allt är över. För det känns som att jag ignorerar det faktum hela tiden. Men det ligger i bakhuvet det vet jag.

Jag fick en liten gråt attack, då något hemma inte ville sammarbeta med mig. Antagligen var det alla tankar och känslor om studenten, från mitt undermedvetna som hälsade på.

För varje minut som går nu när jag tittar på klockan, blir jag allt mer nervös.

Det känns som att jag kommer bli SÅ hjälplös. Att jag till sist kommer bli lämnad ute ensam i världen. Dörrarna till det som har varit som ett andra hem kommer stängas.

Rädd, ledsen, frihet, ångest, avslappnad, på helspänn, glad. Allt på en jävla gång.

Mycket kommer jag förlora, inte bara en stor del utav min vardag, utan nästintill allt i mitt nu så kallade liv. Så pass illa känns det.

Och det jobbigaste är nog ändå att jag inte har den blekaste ide om vad jag skall gör här näst.

Vad ska jag gör med mitt liv?

Vad är jag bra på?

Vad passar jag som?

VARFÖR vet jag INTE vad jag skall göra?!

Inte ens en liten pust utav insperation har kommit min väg.

Jag börjar undra om jag har en framtid. Eftersom att jag inte kan se mig själv göra något alls. Detta har varit mitt liv, mina tvivel och problem. Samt mina underbara år fyllda utav skratt och glädje. Det gör mig väldigt om inte fruktansvärt orolig faktiskt. Att inte ha en aning eller se något i framtiden. Och NEJ det är inte så att jag är självmordsbenägen.

Jag är bara orolig över varför jag inte har några drömmar eller känslor om framtiden. Det är tomt.

Hur som helst.

I morgon skall jag vakna tidigt och fixa till mig. För jag vill i allafall se fin ut på min dommedag.

jag skall njuta, det är ändå min tur och jag har för fan kämpat så här långt, och klarat det!

Alla krav och alla änmen och alla läxor fyy fan. Nu är jag här.

Det var inte långe sen jag började skolan. Att det gått så fort och att man inte minns så mycket gör det läskigt. Som att man har varit på autopilot läge, Bara glidit igenom allt.

Något jag har fått höra ofta nu den senaste veckan från min familj är rätt intressant.

Tydligen hade jag sagt till dem då jag skulle börja 0-1:an att

"Det är inte lönt, jag kommer inte lära mig någonting ändå."

Just nu kan jag inte annat än att hålla med mig själv.

Nej jag har inte lärt mig mycket, så känns det.

Vad har jag ens lärt mig som jag kommer ihåg?

Men jo jag vet, det ligger gömt här bak i huvudet. Någonstans finns all kunskap.

Gäller bara att gräva upp det då det behövs.

Jag älskar mina bästa vänner, de som bevisat att de alltid finns där och är sanna.

Jag älskar min familj. De har stöttat mig igenom hela denna tiden, med hela mitt liv.

Jag älskar min mamma, min klippa. Den som kan visa sig lika mycket svag som stark när det behövs. Helt underbar är hon. Det menar jag.   

Hon sa att hon kommer att gråta, det kommer jag med.

Kanske som mest då jag får betygen.... men det är p.g.a vemodet också.

 Min mamma familj och mina vänner. Speciellt de som står mig närmast, de kommer finnas kvar. Bara för det är jag evigt tacksam.  

Som jag nämnt innan, det är mycket som är fel med mig.

Märkt att jag är så van vid att må dåligt och trycka ner mig själv så när jag hamnar där igen,

låt säga att något har hänt och man mår så dåligt att man blir känslomässigt nollstäld, då mår jag bra.

Då känner jag mig bekväm.

Det har blivit till en vana. Trots att det hänt något negativt och jag mår skit känns det samtidigt skönt att vara avstängd och kall.

Antagligen för att jag inte har mer att ge.

Lärt mig att jag gör vad jag kan och om det nu inte räcker, om det ändå går åt pipsvängen låter jag det vara. Jag ställer in mig själv på standby och låter motparten komma till mig då de vill reda ut allt.
Har gett upp en aning om man säger så.

Kan vara på grund utav de människor som finns runt omkring. Ibland, inte ofta får jag respons.

Kan också vara att jag kräver för mycket, det kan vara mycket.

Uppskattning. Det är vad som saknas.

Jag vet knappt själv vem jag är. Eftersom man ändras, tar andras beteenden och fortfarande växer som människa.

Just för tillfället vet jag med säkerhet att jag är för snäll.

Men ryta ifrån det kan jag, då jag anser att det behövs (ibland missbedömmer man, klart).

Jag finns praktiskt taget alltid för mina vänner, speciellt de närmaste, 24 timmar om dygnet och jag ljuger inte.

Jag stöttar dem mer än vad jag gör emot mig själv.

Musik är något jag har konstaterat att jag inte kan leva utan. Antingen hjälper det mig att hålla lugnet då jag brusar upp. Musiken hjälper mig att må bättre när jag krälar runt i skiten. Musiken hjälper mig att hålla ut då jag nästan brister. Spelar, lysnar och sjunger.

Jag är väldigt spontan, vilket är något jag är stolt och glad över.

Vad än som faller mig in sätter jag igång med. Pyssla och liknande sysselsättningar är alltså helt i prick med vad jag tycker om att göra.

När allt går som planerat, speciellt enligt de spontana planerna myser mitt inre.   

Jag dödade just en mygga, nu kan jag sova gott.
Myggor är på min topp tre lista över sommar irritationer. Hur bra jag än gömmer mig, hittar de mig och börjar sin festmåltid. Bara sedan i förrgår har jag sammanlagt 10 myggbett på ett flertal kroppsdelar. I tur och ordning kliar de som värst också.
En sommar var det som värst, jag var utomlands och ville bada. Mitt sällskap och jag hittade en fin liten insjö, mysigt.
Sedan kom svärmen.
Jag fäktades med händerna mer än jag någonsin gjort förut. Det stoppade dem dock inte.
När vi senare anlände till huset vi lånade över semestern, såg jag ut som en prickigfalukorv. Myggbett över hela armarna, benen, nacken, ansiktet och alla andra otäcka kroppsdelar.
Två gånger större var de utslagen än vanliga myggbett. Varför vet jag fortfarande inte. Kanske jag var mer allergisk emot dem än de här hemma.
Det blev iallafall ett jävla rännande till Apoteket för salva, myggspray och Gud vet vad.
Sedan dess håller jag hårt i myggsprayen, den är mig kär.
Så överlever det gör jag, men jag längtar tills den dag de låter mig vara ifred.

Det är en hel del som är fel med mig.

Just nu till exempel, min fotsvett är inte nådig. Flera dagar har jag nu kommit hem med en in i helvetes fotsvett.

Sedan jag var liten har jag svettats onormalt mycket. Mamma har ofta kommenterat de "små blöta fotavtrycken" som hon kunde se lite här och var på golvet när jag var något år.

Inte ville det gå över, nej nej, det har valt att följa med. Än idag kan man se de där "(nu stora) blöta fotavtrycken", runt omkring här hemma.

På idrotten i skolan var det hemskt. Det tyckte jag iallafall då, nu skiter jag i vilket om jag svettas offentligt. Men på de lektionerna ville jag sjunka igenom jorden.

Liten, söt och nätt flicka kunde jag inte klassas som. Jag har pappas benstomme, jag var till och med längre än lärarna i vissa fall. Inte nog med att jag var lång och stor, tjock blev jag också. Söt och liten var jag tills skolan började, sen gick det utför.

Tjock och lång och stor var jag, längst i klassen. Trots det hängde jag ändå med på gympan.

Överlycklig var jag eftersom jag var en utav medelmåttorna.

Jag tillhörde inte "super presterarna" men inte heller eftersläntarna. Konditionen var bra eftersom jag var ett väldigt aktivt barn, alltid livlig och spring i benen.

Det var SVETTANDET som drog ner mig.

Träna började jag göra första året på gymnasiet, tillsammans med min bästa vän (sedan barndomen).

Vi började träna inne på det lilla gym som finns i simhallen där vi bor.

Bra tänkte vi, möjligheten finns till både träning och bad.

Tro fan att det såg ut som jag gjort både och samtidigt, så dyngsur som jag var efter allt mer intensivare träningspass.

Under den tiden försökte jag bekämpa svettandet. Flera olika metoder, bland annat köpte jag en deodorant emot svett på apoteket. Den ligger fortfarande kvar här någonstans, knappt använd.

Svettas mycket gör jag fortfarande, "våt på fel sätt" ;)   

Nej men det stör mig inte lika mycket längre. Det känns tvärt om skönt. Om det stör andra så är det inte så att man MÅSTE krama mig just när jag är genomvåt.

Det enda jag kan finna störande är hur lömskt det är. Antingen luktar det ingeting alls, eller så stinker jag värre än ett omklädningsrum för basketspelare.

Just nu ligger jag back med mycket.
Det kliar hela tiden i min hjärna, "måste göras!"
Det är bara så att inspirations skalan ligger på minus.
Skall säga att jag allt är duktig på att hitta annat att göra som en ursäkt för mig själv.
Planerar in små skitsaker som "åh jag måste hinna handla tvål.."
Proppar vardagen med det förtillfället.
Ändå känner jag inget hysteriskt jobbigt eller svårt inför det jag EGENTLIGEN måste göra (som redan skulle vara klart)
Jag är lugn, rakt igenom själen.
Det rusar upp i tankarna, visst det skulle vara klart idag. Hjärnan triggar mig, men själen(mest kroppen) är inställd på "Ash, det löser sig!"
Jag fightas mellan kropp, själ och förnuft.
Men jag skall ta tag i det. Började REDAN ikväll, alldeles nyss.
Känns stabilt.
Mycket nu, för hela mitt väsen.
But i Will make it. Somehow ?

Det var första gången på länge nu, som vi Alla tre kunde samlas och äntligen bara vara.

Vi äro alla i den fasen just nu då allt skall förändras, och fort går det. Det är inte ofta vi får en dag då vi kan unna oss att pusta ut.

Antingen är det skola, arbete, psykiska/fysiska förändringar, flyttar, eller bara känslovågor som tar all plats.

Alla flyter vi åt våra olika håll, vissa snabbare än andra, jag lär mig än att tampas med svallvågorna medans andra lätt glider över dem.

Men när det kommer till kritan är det skit samma hur olika vi än är eller åt vilket håll vi far. På något underligt sätt hittar vi tid för varandra. Antagligen eftersom att vi inte vet hur vi fungerar annars. 

Jag har ett behov av mina vänner. Men inte ett behov jag sörjer över, inte än.

Vi har byggt upp mer än en mur tillsammans, ett helt jäkla fort har vi lyckats skapa. 

Vi stänger inte ute andra, men vi vet vart vi har varandra. Innuti denna fina trygghetsbubbla. 

Som vi diskuterade idag, nu har man rotat och raderat bort alla falska vänner. Vi vet vad som är sant och hållbart, vad vi ska satsa på.

Den innersta kretsen ;) 

Mycket snack om framtid och nutid blev det mest. Det ända som sades om allt innan var någon kommentar om "Hur skönt det är att skiten är över." Det var som att vi verkligen pustade ut tillsammans. Innan nästa ämne kom upp.

Barn. Oro över graviditet och förlossning. "Tvii nej inte kejsarsnitt." Tyckte en. 

"Jag skall bara säga det att efter min förstoppning är jag både tveksam och livrädd."

Vi delade historier om det vi hört andra säga om förlossning. Mycket oklart, läskigt och rörande.

Uppfostran talade vi mycket om. En av oss ville skaffa stenkoll, läsa på hur man skall göra i situationer..

Dock tänker jag att vi inte kan göra oss så pass redo för vi vet inte, förens vi får reda på hur ungen är.

Tänk om våra ungar blir lika jävliga, stakars oss. 

Vi tog en snabbvisit till lekparken också. Nej fan vi är inte för gamla. Vi åkte linbansgung fruktansvärt kul. 

Jag kröp genom ett alldeles för trångt trärör. Precis innan jag skulle klämma mig ut skrämde nästan en av de andra ihjäl mig, Kul. Sen sprang vi runt och roade oss som vi gör så fruktansvärt bra.

Om någon gör bort sig skrattar alla, sen smittar skratten om och om igen, skämten blir roligare för varje gång. Det är en ond cirkel, till sist pissar vi nästan ner oss så mycket vi skrattar och triggar igång varandra.

Skämtet/misstaget för 3 år sen är fortfarande lika roligt, om inte roligare.

Man kan inte annat än att älska våra stunder och samtal. Vi är seriösa, ironiska, elaka, snälla, råa, kärleksfulla och hårda. Rakt på sak. Mycket skratt👍 Mycket seriösa samtal👍 Mycket kärlek👍 

Jag älskar oss. vi är delar av varandra.

Lika som bär men alla har olika smaker 🍒🍇🍓

Det var en solig morgon, det var dags att bege sig iväg till affären och handla.

Längs med trottoaren kom jag cyklande, glad i hågen över solstrålarna.

Allt känndes perfekt.

Men jag måste ha sett förskräcklig ut.

Plötsligt fick jag syn på en fin liten fågel längre fram på vägen.

När jag närmade mig och bara var ett par meter ifrån fick den syn på mig.

Då flög den iväg, rakt in i planket på andra sidan gatan. (DUNS) 

JA, fågeln överlevde, men mina känslor blev lite krossade.

Småsaker, förvirring och snedsteg får mig att le.

När hjärnan går på autopilot, dock är man lite för trött för att förlita sig helt på den.

Som alla de gånger jag gått in på rummet för att byta om. Tar av mig tröjan, sen märker jag att ytterskorna fortfarande är på då jag börjar ta av byxorna.

Eller som detta inlägget, jag fortsätter skriva fast än jag är trött(och känner mig lite flummig), det känns okej att jag får ihop något hyfsat bra. Sen läser jag detta imorgon och ändrar mig helt. Men antagligen kommer jag le åt detta ändå.

Småsaker JA! de underlättar min vardag något fruktnsvärt.

Som detta med att sitta på bussen, oh ja åter till detta ämne.

Musik lyssnar jag som vanligast på i bussen, och det är bra att bussen skakar när man skall bläddra bland sina låtar.

Då behöver man inte sitta och klicka framåt hela tiden, det räcker med att bara hålla fingret vid skärmen så stuttsar den själv upp. ;)

Här om dan såg jag en gås familj ute på promenad, en mamma, en pappa och fyra ursöta små ungar. Detta också när jag tog en busstur!

Sedeldansen är underhållande, speciellt i blåsväder. En gång tappade jag en tjuga då det blåste och började stampa runt omkring mig.

Den klassiska "Sedeldansen". Kan tänka mig det panik drabbade stampandet hos någon som tappar hundralappar.

Detta inlägg blev flummigt, fluffigt, förvirrande och nästan helt osammanhängande. But!

"Crazy is sometimes the bases of genious."  

Vi blir varken klokare eller visare efter vi begått ett misstag.

Det är inte förens senare då man gjort om samma misstag 4-5 gånger, som man börjar inse att något kanske inte stämmer.

Jag skulle riva ner tapeter idag. Vi har två meter i tak. Jag stod på en liten pall.

Trots detta recept till katastrof överlevde jag.  

Under såna här projekt träder envisheten fram.

Jag vet att jag gör fel och kanske borde testa en ny metod, men nej.

Det ska gå, jag står och försöker riva av en och samma bit tapet i säkert fem minuter.

Upprepar exakt samma rörelse, samma procedur som en robot.

I min hjärna pågår samtidigt den konstigaste tankegången.

"Det SKA fungera... men nu då... okej en gång till... jag kanske borde testa något annat.. nej men jag lovar det ska gå... Aj fan min nagel."

Jag ger inte upp inte förens något går sönder, antigen jag eller något annat.

Det svider rejält under naglarna, men tapeterna är nere. Det är det pris jag måste betala, på grund av min envishet.

Flera misstag senare men tro fan jag är inte mycket klokare.