Jag vill ha uppmärksamhet. Hur ont det än gör att erkänna detta faktum är det sant.
Det gör ont i mig att tänka på det. Eftersom de i min omgivning som krävt uppmärksamhet tidigare, inte varit trevliga människor.
De har gått till väga på de mest löjliga och självdestruktiva sätt. Riktigt tradiga människor helt enkelt.
Den uppmärksamhet de lyckas få blir de hellre aldrig nöjda med.

Ont gör det i själen för sådan vill inte jag vara. Jag vill inte framstå som en girig och egoistisk människa.
Haha att jag sitter och skriver detta här nu, är på ett sätt att försöka få uppmärksamhet.
Men hur det än skulle glädja mig om någon vill läsa detta och kanske ens tycka det är roande.... Så är det ändå inte den uppmärksamhet jag syftar på.

Vad det skall kallas utöver uppmärksamhet (som jag ältar detta ord) vet jag ej.
Men jag vill att någon skall se mig, vart som helst, vilja veta saker om mig och tycka om mig.
Ja alltså en kille. Den där lilla fina sagan man hör och ser i filmer.
Jag vill att en kille skall fatta tycke för mig helt enkelt. Och visa det.

Efter ett förhållande där jag stod för att ge, allt ifrån minsta komplimang och present till kärlek. Nu vill jag bli bortskämd.
Vilket också gör ont att säga. För jag tycker inte egentligen att jag är värd det.
Där kommer mitt självdestruktiva beteende fram. Jag anser mig inte värd att skämma bort eller ens lägga märke till ute på en bar.
Om den dagen kommer då någon vill drösa komlimanger/kärlek/uppmärksamhet över mig, jag kommer bli förvånad.
Någon vettig röst säger" klart du är värd det!" Dock sitter den långt bak i huvet.
De negativa och dömande rösterna talar högre. De har de alltid gjort.

Nyligen blev jag singel, ännu nyligare blev min vän det med.
Hon talar högt och självbelåtet om sina bravader. Nu som singel står ju killarna praktiskt taget i kö.
Hon ser bättre ut och allt det där jämfört med en själv.
Klart att det i min värld tär på mig ännu mer.
Varför kan jag inte ha det lika lätt. Bara för att jag är fetare än henne behöver det väl inte döda mina chanser helt. Tjock,mullig,överviktig Ja det är jag. Men farlig fetma eller något som är skadligt är jag inte i närheten utav.

Min vän föreslog att jag skulle följa med då hon skulle träffa någon kille. Han skulle ta med en kompis själv så blir det som en gruppträff.
Efter mycket om och men blev det inte av. Strax där efter sa hon att det nog var lika bra. Hon hade velat se för sig själv hur han är, sedan kom det som överraskade mig. "Det är ju bra för annars hade han kanske tyckt bättre om dig än mig också."
Det glädje mig. Tanken att någon skulle föredra mig och min personlighet framför henne. Kanske jag har en chans ändå.

Garderobsdörrarna står öppna, kläder ligger över hela golvet, som en färggrann heltäckningsmatta.

De flesta människor kanske känner igen sig, förhoppningsvis är det inte bara jag.

I alla fall en person till som känner igen det krigsfält, med smutsiga strumpor till minor som ligger i högen och lurar.

Jag behöver inte hjälp, jag känner ingen stress eller hysteri utöver kaoset.

En kick i röva och maximum stamina.

Det jag får klura ut är en bra laddnings position. Så får jag stå där och insupa energi ett par timmar.

Det finns så mycket här som bara ligger. Det kommer ingen annan vart.

Så fruktansvärt mycket kläder. Och allt har jag ändå gått igenom, detta är bara en liten del utav det större krig som härjade tidigare.

Varför får jag icke bort skräpet?

Det är fina grejer, inga märkes saker men fina.

I den stunden, i just det ögonblick jag håller plagget framför mig.

Då kommer orden "Den är fin, någon dag skall jag ha den"

Har den någonsin besmyckat denna kropp? Nehej

Det kommer den aldrig att göra. Så bort.

Bort. Ett mycket bra ord.

I slutändan varieras det med bara ett få tal tröjor och byxor.

Jag har lekt pyroman, jag har lekt krig, bara släng en bomb på skiten   

En vacker dag finns ingen annan utväg.

För att kunna ta sig ut härifrån måste man spränga upp en öppning.

Det kommer flyga kläder till tjotahejti men de blir säkert glada.

Kläder behövs överallt.

Måtte jag bara fixat nya glasögon tills sprängningsdags. Dessa har snart fyraårsjubileum. Dags att beställa tårta samt en yngre modell utav dessa trogna kamrater. I vått och torrt har de räddat mig.

Med imma och fingeravtryck har de tappert härdat ut. 

Många repor och ärr har åren fört med sig.

Måtte de sedan vila i frid i sitt härdade glasögonfodral.