Som jag nämnt innan, det är mycket som är fel med mig.

Märkt att jag är så van vid att må dåligt och trycka ner mig själv så när jag hamnar där igen,

låt säga att något har hänt och man mår så dåligt att man blir känslomässigt nollstäld, då mår jag bra.

Då känner jag mig bekväm.

Det har blivit till en vana. Trots att det hänt något negativt och jag mår skit känns det samtidigt skönt att vara avstängd och kall.

Antagligen för att jag inte har mer att ge.

Lärt mig att jag gör vad jag kan och om det nu inte räcker, om det ändå går åt pipsvängen låter jag det vara. Jag ställer in mig själv på standby och låter motparten komma till mig då de vill reda ut allt.
Har gett upp en aning om man säger så.

Kan vara på grund utav de människor som finns runt omkring. Ibland, inte ofta får jag respons.

Kan också vara att jag kräver för mycket, det kan vara mycket.

Uppskattning. Det är vad som saknas.

Jag vet knappt själv vem jag är. Eftersom man ändras, tar andras beteenden och fortfarande växer som människa.

Just för tillfället vet jag med säkerhet att jag är för snäll.

Men ryta ifrån det kan jag, då jag anser att det behövs (ibland missbedömmer man, klart).

Jag finns praktiskt taget alltid för mina vänner, speciellt de närmaste, 24 timmar om dygnet och jag ljuger inte.

Jag stöttar dem mer än vad jag gör emot mig själv.

Musik är något jag har konstaterat att jag inte kan leva utan. Antingen hjälper det mig att hålla lugnet då jag brusar upp. Musiken hjälper mig att må bättre när jag krälar runt i skiten. Musiken hjälper mig att hålla ut då jag nästan brister. Spelar, lysnar och sjunger.

Jag är väldigt spontan, vilket är något jag är stolt och glad över.

Vad än som faller mig in sätter jag igång med. Pyssla och liknande sysselsättningar är alltså helt i prick med vad jag tycker om att göra.

När allt går som planerat, speciellt enligt de spontana planerna myser mitt inre.   

Jag dödade just en mygga, nu kan jag sova gott.
Myggor är på min topp tre lista över sommar irritationer. Hur bra jag än gömmer mig, hittar de mig och börjar sin festmåltid. Bara sedan i förrgår har jag sammanlagt 10 myggbett på ett flertal kroppsdelar. I tur och ordning kliar de som värst också.
En sommar var det som värst, jag var utomlands och ville bada. Mitt sällskap och jag hittade en fin liten insjö, mysigt.
Sedan kom svärmen.
Jag fäktades med händerna mer än jag någonsin gjort förut. Det stoppade dem dock inte.
När vi senare anlände till huset vi lånade över semestern, såg jag ut som en prickigfalukorv. Myggbett över hela armarna, benen, nacken, ansiktet och alla andra otäcka kroppsdelar.
Två gånger större var de utslagen än vanliga myggbett. Varför vet jag fortfarande inte. Kanske jag var mer allergisk emot dem än de här hemma.
Det blev iallafall ett jävla rännande till Apoteket för salva, myggspray och Gud vet vad.
Sedan dess håller jag hårt i myggsprayen, den är mig kär.
Så överlever det gör jag, men jag längtar tills den dag de låter mig vara ifred.

Det är en hel del som är fel med mig.

Just nu till exempel, min fotsvett är inte nådig. Flera dagar har jag nu kommit hem med en in i helvetes fotsvett.

Sedan jag var liten har jag svettats onormalt mycket. Mamma har ofta kommenterat de "små blöta fotavtrycken" som hon kunde se lite här och var på golvet när jag var något år.

Inte ville det gå över, nej nej, det har valt att följa med. Än idag kan man se de där "(nu stora) blöta fotavtrycken", runt omkring här hemma.

På idrotten i skolan var det hemskt. Det tyckte jag iallafall då, nu skiter jag i vilket om jag svettas offentligt. Men på de lektionerna ville jag sjunka igenom jorden.

Liten, söt och nätt flicka kunde jag inte klassas som. Jag har pappas benstomme, jag var till och med längre än lärarna i vissa fall. Inte nog med att jag var lång och stor, tjock blev jag också. Söt och liten var jag tills skolan började, sen gick det utför.

Tjock och lång och stor var jag, längst i klassen. Trots det hängde jag ändå med på gympan.

Överlycklig var jag eftersom jag var en utav medelmåttorna.

Jag tillhörde inte "super presterarna" men inte heller eftersläntarna. Konditionen var bra eftersom jag var ett väldigt aktivt barn, alltid livlig och spring i benen.

Det var SVETTANDET som drog ner mig.

Träna började jag göra första året på gymnasiet, tillsammans med min bästa vän (sedan barndomen).

Vi började träna inne på det lilla gym som finns i simhallen där vi bor.

Bra tänkte vi, möjligheten finns till både träning och bad.

Tro fan att det såg ut som jag gjort både och samtidigt, så dyngsur som jag var efter allt mer intensivare träningspass.

Under den tiden försökte jag bekämpa svettandet. Flera olika metoder, bland annat köpte jag en deodorant emot svett på apoteket. Den ligger fortfarande kvar här någonstans, knappt använd.

Svettas mycket gör jag fortfarande, "våt på fel sätt" ;)   

Nej men det stör mig inte lika mycket längre. Det känns tvärt om skönt. Om det stör andra så är det inte så att man MÅSTE krama mig just när jag är genomvåt.

Det enda jag kan finna störande är hur lömskt det är. Antingen luktar det ingeting alls, eller så stinker jag värre än ett omklädningsrum för basketspelare.