Garderobsdörrarna står öppna, kläder ligger över hela golvet, som en färggrann heltäckningsmatta.

De flesta människor kanske känner igen sig, förhoppningsvis är det inte bara jag.

I alla fall en person till som känner igen det krigsfält, med smutsiga strumpor till minor som ligger i högen och lurar.

Jag behöver inte hjälp, jag känner ingen stress eller hysteri utöver kaoset.

En kick i röva och maximum stamina.

Det jag får klura ut är en bra laddnings position. Så får jag stå där och insupa energi ett par timmar.

Det finns så mycket här som bara ligger. Det kommer ingen annan vart.

Så fruktansvärt mycket kläder. Och allt har jag ändå gått igenom, detta är bara en liten del utav det större krig som härjade tidigare.

Varför får jag icke bort skräpet?

Det är fina grejer, inga märkes saker men fina.

I den stunden, i just det ögonblick jag håller plagget framför mig.

Då kommer orden "Den är fin, någon dag skall jag ha den"

Har den någonsin besmyckat denna kropp? Nehej

Det kommer den aldrig att göra. Så bort.

Bort. Ett mycket bra ord.

I slutändan varieras det med bara ett få tal tröjor och byxor.

Jag har lekt pyroman, jag har lekt krig, bara släng en bomb på skiten   

En vacker dag finns ingen annan utväg.

För att kunna ta sig ut härifrån måste man spränga upp en öppning.

Det kommer flyga kläder till tjotahejti men de blir säkert glada.

Kläder behövs överallt.

Måtte jag bara fixat nya glasögon tills sprängningsdags. Dessa har snart fyraårsjubileum. Dags att beställa tårta samt en yngre modell utav dessa trogna kamrater. I vått och torrt har de räddat mig.

Med imma och fingeravtryck har de tappert härdat ut. 

Många repor och ärr har åren fört med sig.

Måtte de sedan vila i frid i sitt härdade glasögonfodral.