Jag rockade loss på löpbandet idag till Sean banans Copacabanana.
Inget var omöjligt under dessa minuterar. Det var som att jag blev besatt. Allt fungerade så rytmiskt väl med mina steg och jag fick en väldans feeling.
På löpbandet har man ett fönster framför sig. Och detta fick jag visioner om att jag skulle springa ut ur. Springa jorden runt på två sekunder.
I mina tankar var alla andra där lika hype, så var dock inte fallet.
Men i den stunden var jag helt övertygad om att vi tillsammans skulle brista ut i dans och sång.

Låten var över och ingen hade utspelat sig.
Det är en stark makt musik har över oss och då snackar jag ändå om Sean banan. Visst är han duktig och vet hur man får med sig folk (mig) men något storslaget är det inte. Ändå får jag rysningar när jag tänker på energin som rymdes i minsta del av mig.

I gymnasiet fick vi privilegiet att gå och lyssna på en stråkorkester.
Temat var filmmusik och jag var nära till tårar 60-70% utav tiden.
Dum dum dummandet ifrån Hajen gjorde inte så mycket för mig.
Men de sköt mig rakt i hjärtat med sina stråkar och basgångar när piraterna ifrån Caribbean bjöds in.
Min stol var i gungning och min hjärna översköljd med musiken. Jag tog tag i armstöden, slöt ögonen och såg det vilda havet med vilande mysterier.
Det var också ett tillfälle där energiflödet var i överflöd.
Alldeles upprymd med ostoppbara idéer. Jag ville aldrig resa mig där ifrån.
Att svänga okontrollerat på höfterna till Copacabanana, det gör ändå sitt.