Det är bestämt, jag skall dyngna. 

Någon annan lösning kommer inte till mig just nu.

Jag vet hur det kommer sluta.

Inom en timme eller två ligger jag tvärs över sängen, lika lealös som en död sill och vacker som en sjöko.

Förhoppningsvis kanske jag inte hamnar i den fällan. Men oddsen är inte på min sida. 

Lite piggare än igår och förrgår är man, men det är allt. Det kommer tyna bort sakta men säkert.

När man kollar runt bland de bloggar som finns här, möts man av mer depreission än glädje.

Vilket man i sin tur kan bli lite deprimerad av (ironiskt nog).

Tyvärr är det en förbannat ond cirkel.

Men det lustiga är hur problematiken bland bloggarna varierar.

För den ena har det varit en usel dag.

För den andra ÄR det ett uselt liv.

(För den tredje har en nagel gått sönder)

Att man verkligen lever med en svår depression. Inte sitter jag där, men inte tror jag att det är enkelt. Utifrån den psykiska ohälsa jag själv fått äran att bära på. Kan jag inte mer än att ta av hatten för den som kämpar med sin vardagligen.

Det är förjävligt att det skall vara på det viset. Så många människor som går igenom hemska saker. Speciellt så många unga människor. 

De flesta i tidig tonår. 13-14 åringar som i ännu tidigare ålder börjat få problem.

Herregud jag minns när jag var så gammal. 

Jämfört med andra hade jag det bra ställt. Men ändå mådde man skit. Osäker, dåligt självförtroende och förbannat mesig.

Sådan var jag, och jag ville inte leva.

De som då har det värre ställt, måste vara riktigt starka människor. Som tar striden varje dag.

De förtjänar respekt. De förtjänar stöttning. Och de förtjänar fan så mycket mer. För tro fan det är jobbigt att stötta upp sig själv.

Att göra det när man mår rätt dåligt är tufft.

Att försöka göra det när man är ett vrak. Tror inga ord kan förklara känslan.

Det är synd att man inte kan göra mer. Det jag kan göra är att skriva om det, men annars..

Om det funnits en Psykisk ohälsa - anti maskin..

Skall börja skissa på den och se vad som kommer fram.

Hur som helst. Önskar alla som mår dåligt, en riktigt god middag eller efterrätt. Så de kan njuta utav det lilla smaskiga i livet.

Efter jag rundat den sista hyllan i mataffären ser jag honom.
En riktigt söt kille i tjugoårs åldern kommer åt mitt håll, kånkandes på en överfylld varukorg.
I några snabba sekunder ser vi på varandra, sedan blickar vi framåt igen.
Just när vi passerat varandra tappar han den översta och största saken i korgen.
Vi bådar hoppar till och utropar ordet oj, i ögonvrån ser jag hur han stannar till sedan böjer sig ned.
Min instingt sa "ta upp den" men hjärnan styrde benen och fortsatte framåt.
Min reaktion både utåt och inåt sett var som en skrämd och förvirrad höna.
Vad jag önskar att jag hade tagit tillfället i akt, och lydigt min instinkt.
Vilken chans att kunna småflörta lite grann.
För att inte visa min förvirring gick jag snabbt som fan bakom nästa hylla.
Där ifrån tidningsstället spionerade jag lite halvt på vart han tog vägen.
Han betalade och gick.
Inte mer med det, där förlorade du din changs gumman!
Så allvarligt skall man inte se på saken, men jag förbannar mig själv över att jag inte tar sådana tillfällen i akt.

Jag valde en tidning och gick vidare åt det håll han kom ifrån.
Vid frysdisken började jag flina då jag såg vad han skulle köpa som han innan tappade.
Extrapris på billys pizzor storpack.
Ungkarl för hela knapra slanten där ja.
Att jag inte tog upp den!!

Uttaget sitter på väggen mittemot mig, vid midjenivå.
På andra sidan sitter jag på toastolen med mobilen.
Mittemellan sträcker sig den just precis lagom långa sladden. Den som förser min kära mobil med ström.
Jag sitter här för att jag dels behövde gå på toa och dels var törstig. Och nej jag dricker inte ur toastolar.
Nu väntar jag bara på att mobilen skall få tillräckligt mycket liv. SI så där 65-70% hade varit lagom.
Min kära vän vars toalett jag beslagtagit sover så sött.
Vi hade en välbehövd pratkväll. Bara träffas, prata ut, prata om, ta en paus och spontansjunga med i bakgrundsmusiken. Sedan prata igen.
Mycket goda skratt, väldigt efterlängtat.
Vi är så bekväma med varandra. Eftersom vi skapat våra personligheter tillsammans.
Lika som bär, olika som dag och natt.

Så vänlig och varm som jag är, satte jag in en ny toarulle i hållaren.
Ibland händer det TROTS att det inte var jag som tog slut på den. Generös är jag allt.

Nu är procenten på 78, jag ger mig.
Det räcker för lite kvällsunderhållning på ansiktsboken tills jag faller in i sömn.

Godnatt, dröm sött!

Garderobsdörrarna står öppna, kläder ligger över hela golvet, som en färggrann heltäckningsmatta.

De flesta människor kanske känner igen sig, förhoppningsvis är det inte bara jag.

I alla fall en person till som känner igen det krigsfält, med smutsiga strumpor till minor som ligger i högen och lurar.

Jag behöver inte hjälp, jag känner ingen stress eller hysteri utöver kaoset.

En kick i röva och maximum stamina.

Det jag får klura ut är en bra laddnings position. Så får jag stå där och insupa energi ett par timmar.

Det finns så mycket här som bara ligger. Det kommer ingen annan vart.

Så fruktansvärt mycket kläder. Och allt har jag ändå gått igenom, detta är bara en liten del utav det större krig som härjade tidigare.

Varför får jag icke bort skräpet?

Det är fina grejer, inga märkes saker men fina.

I den stunden, i just det ögonblick jag håller plagget framför mig.

Då kommer orden "Den är fin, någon dag skall jag ha den"

Har den någonsin besmyckat denna kropp? Nehej

Det kommer den aldrig att göra. Så bort.

Bort. Ett mycket bra ord.

I slutändan varieras det med bara ett få tal tröjor och byxor.

Jag har lekt pyroman, jag har lekt krig, bara släng en bomb på skiten   

En vacker dag finns ingen annan utväg.

För att kunna ta sig ut härifrån måste man spränga upp en öppning.

Det kommer flyga kläder till tjotahejti men de blir säkert glada.

Kläder behövs överallt.

Måtte jag bara fixat nya glasögon tills sprängningsdags. Dessa har snart fyraårsjubileum. Dags att beställa tårta samt en yngre modell utav dessa trogna kamrater. I vått och torrt har de räddat mig.

Med imma och fingeravtryck har de tappert härdat ut. 

Många repor och ärr har åren fört med sig.

Måtte de sedan vila i frid i sitt härdade glasögonfodral.