Garderobsdörrarna står öppna, kläder ligger över hela golvet, som en färggrann heltäckningsmatta.

De flesta människor kanske känner igen sig, förhoppningsvis är det inte bara jag.

I alla fall en person till som känner igen det krigsfält, med smutsiga strumpor till minor som ligger i högen och lurar.

Jag behöver inte hjälp, jag känner ingen stress eller hysteri utöver kaoset.

En kick i röva och maximum stamina.

Det jag får klura ut är en bra laddnings position. Så får jag stå där och insupa energi ett par timmar.

Det finns så mycket här som bara ligger. Det kommer ingen annan vart.

Så fruktansvärt mycket kläder. Och allt har jag ändå gått igenom, detta är bara en liten del utav det större krig som härjade tidigare.

Varför får jag icke bort skräpet?

Det är fina grejer, inga märkes saker men fina.

I den stunden, i just det ögonblick jag håller plagget framför mig.

Då kommer orden "Den är fin, någon dag skall jag ha den"

Har den någonsin besmyckat denna kropp? Nehej

Det kommer den aldrig att göra. Så bort.

Bort. Ett mycket bra ord.

I slutändan varieras det med bara ett få tal tröjor och byxor.

Jag har lekt pyroman, jag har lekt krig, bara släng en bomb på skiten   

En vacker dag finns ingen annan utväg.

För att kunna ta sig ut härifrån måste man spränga upp en öppning.

Det kommer flyga kläder till tjotahejti men de blir säkert glada.

Kläder behövs överallt.

Måtte jag bara fixat nya glasögon tills sprängningsdags. Dessa har snart fyraårsjubileum. Dags att beställa tårta samt en yngre modell utav dessa trogna kamrater. I vått och torrt har de räddat mig.

Med imma och fingeravtryck har de tappert härdat ut. 

Många repor och ärr har åren fört med sig.

Måtte de sedan vila i frid i sitt härdade glasögonfodral.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag rockade loss på löpbandet idag till Sean banans Copacabanana. Inget var omöjligt under dessa minuterar. Det var som att jag blev besatt. Allt fungerade så rytmiskt väl med mina steg och jag fick en väldans feeling. På löpbandet har man ett föns...

I bilen på mataffärens parkering. Utan att veta varför jag har tagit mig hit. Jag behöver inte handla. Varför jag är tom i skallen med en nedstämd känsla är också ett mysterium. Dagen på jobbet har gått över förväntan bra. Skrattat och känt glädj...

Det är fantastiskt hur tomt det kan bli i huvudet, när man väl skall anstränga sig. Såhär på kvällskvisten tänker man på alla världsliga ting. Gamla minnen flyger en upp i ansiktet. Enastående lösningar till förra seklets problem stryker förbi. S...

Argh, jag vill hitta på något! Sitter i bilen på en parkering och frustrerar sönder. Jag skall vara ledig 2 dagar framöver. Så jag har tid att sysselsätta mig med något. Men det är just nu, som jag vill hålla igång! Jag vill vara aktiv, jag vill ...

Han ligger där och trycker än. Djupt inpräntad i mitt inre. Jag tycker inte om det, jag vinner inget på det. Han irriterar och skaver. Det finns inga medel som hjälpt. Det har blivit bättre, genom alla år som gått. Men se på fan han finns kvar d...