Skall upp vid 6 i morgon för att jobba.
Blir delad tur, inte så uppmuntrande.
Men snart är imorgon också över.
Det går ju fort. Livet traskar på snabbt.
Och jag är inte ens klar med hälften utav allt jag någonsin påbörjat.
Fortfarande kan mina känslor idag vara lika dana, som när de uppstod för flera år sen.
Antagligen för att man varken har gått igenom eller släppt det som hänt.

Ibland dyker han upp.
Den personen jag trodde var frisläppt från mitt sinne.
Varje gång han kommer till ytan, vandrar mina känslor runt i samma spår.
Jag har inte fått ett riktigt avslut. Inga riktiga svar, på de frågor som inte heller slutar komma.

Det var i en dröm igen. Varför lever han rövare där? Och varför är alla "hans" drömmar mer verklighets trogna än mina andra?

Varje gång jag ser honom, bara en bild och jag blir knäsvag.
Ett leende och jag blir röd, en blick och jag drunknar.

Jag kan inte riktigt släppa honom.
Vardagen går bra. Jag suktar inte dygnet runt.
Jag lever, jag skrattar, jag jobbar, jag älskar.
Men när han dyker upp så i drömmarna. Det tar sin tid att komma över.