Det är ingen bra ide att kombinera zombiespel med denna stormen som härjar.

Om den fått något namn än vet jag inget om.

Dock vet jag att takpannorna snart rycker om detta fortsätter.
 

Inatt hade jag den verkligaste drömmen på länge.
För att den inte skall försvinna helt, vilket de flesta drömmar gör vill jag skriva ner den.
För den var viktig för mig.

Denna natten var drömmen så mycket klarare än förr.
Du var med.
Jag har inte mött dig där på ett bra tag, men nu vart det dags.
Allt i drömmen var som i mitt verkliga liv. Skillnaden var platsen vi alla var och bodde på. Inte vet jag vad det skulle föreställa men inte var det här.

Jag träffade dig, du var lika stilig som alltid. Orden du sa värmde mitt hjärta mer än någonsin. "Jag har fortfarande känslor för dig."

Klyschigt kanske, men de orden har jag väntat på i flera år för att höra.

Du tittade på mig som bara du kan, denna gången kunde jag tolka blicken. Nu förstod jag att du ville ha mig tillbaka.

Alla känslor sköljde över mig, det dominerande var lycka.
Samtidigt var jag medveten om min situation, jag hade någon annan, någon ny.

Så många gånger jag önskat och sagt "bara en kyss till"
Trots mitt samvete i bakhuvudet blev det så. Vi kysste varandra.
Inte bara en gång, men inte mer än kyssar och omfamning.

Exakt så som förr, jag kunde drunkna i dina ögon, jag kunde bo i din varma famn, jag kunde kyssa dig föralltid.

Efter all efterlängtad närhet med dig då vi skulle skiljas var du förstående. Jag hade en annan och jag måste ta mig samman. Innan det skulle komma någon annan vart måste jag bestämma mig.

Dagarna efter var jag bittersweet, jag flög i himlen samtidigt som mitt samvete drog mig i smutsen.

Jag träffade min närmaste vän, överlycklig berättade jag om det som hänt. Efteråt kom verklighets tankarna från bakhuvudet fram.
Hon sa det jag redan visste, jag måste göra ett val, det svåraste valet på länge.

Jag trånar efter dig men han jag har nu har visat sig så mycket bättre för mig.

Jag behövde veta hur vi funkade i vardagen, intimt var vi fantastiska. Men hur kommer det gå annars?

Vi träffades först en dag, sen nästa igen, och dagen efter det.
Vi gjorde allt möjligt från att bara ungås och prata till att bowla eller någon annan aktivitet.

Det gick inte, det hackade sig fram och våra meningar var som dag och natt.
Så som jag intalat mig själv, jag var bara ute efter vår fantastiska kemi. Klart jag var det, det jag mig en sådan kick.

Vi båda förstod läget, hur det inte skulle komma någonstans. Om inte ens våra tankar kan klicka hur skulle ett förhållande göra det?

Vi sa adjö.
En lång varm kram, sen var du borta.

När jag vaknade upp mådde jag fan så mycket bättre än jag gjort på länge.

Alla frågor, tankar och önskningar blev besvarade.

Jag fick veta att du fortfarande ville ha mig.
Jag fick veta att vi inte skulle fungerat som ett par.
Det viktigaste utav allt, jag fick mer än en sista kyss, och sanningen om hur jag bara trånat efter det fysiska med dig.

Om allt detta hade hänt och varit sant i verkligheten förblir den störta frågan.

Men jag bryr mig faktiskt inte.
Det var så verklighetstroget. Det var som att jag levde ut händelsen och dagarna fullt ut.
Det var inte flummigt som drömmar brukar vara.
Glasklart var allt. Igenomgående steg för steg.

Så jag håller mig till det svaret jag kom fram till i drömmen.
Samma svar jag haft funderingar över.
Det jag aldrig annars kommer få reda på.

Mitt undermedvetna visade mig antagligen hur det hade gått till i verkliga livet.
Det är jag tacksam över.



Alla frågor fick jag besvarade.

Det kokar inom mig, så arg är jag.
Om det jag såg nu när du somnade stämmer, om mina aningar stämmer. Då blir det allt ett fanskap du skall få på dig.
Hur kan detta hända om och om igen under min näsa.
Som alla andra människor gör med sina nära, så tror jag likt förbannat på dig.
Om detta är sant, då kommer ord flyga hej vilt.
Du skall konfronteras som så många gånger förr.
Den här gången kommer det dock sluta annorlunda.
Ut du skall ut ur mitt liv. Ditt falska svin.
Åh så det kokar inom mig!
Dagen och datumet då du smög mig bakom ryggen, stämmer precis in då jag vart bortrest. Klart att man tar sin frihet till fånga då.
För jag stryper dig verkligen med alla gånger jag har litat på dig!
Du får verkligen inget utrymme att vara för dig själv. För hur kan man få det när vi sitter åtskiljda dagarna i enda.
Varför smusslar du? Varför raderar du saker så klumpigt? Det smyger sig upp ändå. Du kan ju inte bara lämna datorn på. Med just det samtalet, just det medeladet lite halvt undangömt.
Om det är dina kompisar så fine.
De du pratar med annars har jg inte haft något emot.
Men att ta tillfället i akt då jag inte är hemma med något annat. Dra åt pipsvängen om det stämmer.

När fel är det enda jag kan göra, och mitt väsen i sig är trist. Då klipper jag av håret.
Ny frisyr, lika med nya tag.
Tyngden på huvudet blir lättare. Då hakar själen på och pustar ut.
Allt skit sitter i håret. Allt som tynger ner och riktigt tjorvar sig.
Bort med det nu, ny människa under konstruktion.

Jag längtar riktigt mycket efter när den andra tatueringen sitter på plats också.
Den skall på innan 2016 års slut.
Nu har det börjat hända grejer??

Jag har blott en bild på dig.

Eller ja, en bild på någon annan med dig i bakggrunden.

Ibland hittar jag den, då man går igenom all skit sparat på datorn.

Du är rätt suddig men man kan se att du ler. Den gör mig så glad.

Ditt leende smittar av sig, vilket det alltid gjort. Så som i somras, du log och mitt ansikte flammade upp.

I somras blev jag förvånad, du gav mig ett intryck face to face. Du pratade frivilligt med mig och trots jag hade annat att göra väntade du ihärdligt. Senare i cybervärlden är det dött mellan oss.

Jag saknar att prata med dig. Träffa dig och prata. Men det kan man inte fråga om. No no, det hade blivit obekvämt eftersom det är annordnat. Det hade inte blivit av, du skulle förvränga mina avsikter.

Vi hade inte ens kommit så långt som att träffas. Du vill ju inte ens läsa det jag skickar till dig.

Jag får se fram emot de stunder vi träffas by suprise.

Den ständiga frågan som kvarstår i mitt huvud " Tycker du om när vi träffas?" 

Vill du ens träffa mig?

Din reaktion och ditt beteende när vi väl gör det säger en sak. Ditt agerande annars i teknikens värld säger raka motsatsen.

Som de flesta utan jobb eller viktiga angelägenheter på morgonen, ligger jag nu halvt vaken.
Ögonen är trötta men hjärnan har börjat komma igång.
En sak behövde jag göra vid 8, lämna av en person vid bussen.
Blev väckt i en brådska och hastigt uppdragen ur sängen. Då längtade man allt efter att krypa ner här igen.
Nu har jag varit nerbäddad i över en timme men inte sover man för det.
Nej man ligger och tänker på allt som var relevant att ta upp och diskutera i skolan.
Hur skall man rädda världen?
Hur oändlig är rymden?
Hur fungerar ditten och datten...?
M.m

Nu längtar man lite efter någon att prata med också.
Inte om rymden och världen.
En person att lära känna, dela tankar med.
Skicka iväg ett mail eller meddelande på någon app, lite då och då.

Det känns otroligt lulligt, lummigt, flummigt.. Allt som slutar på igt i princip.
Nya glasögon har man nu och att anpassa sig är en sak för sig.
Jag känner mig som en äldre dam, utsliten och trött. Då är glasögonen ett par livliga tvillingar man skall orka hålla koll på.
Allt är så skarpt och det tröttar ut mina stackars ögon.
Är det såhär världen skall se ut tar jag hellre av dem.
Eftersom man inte än är bekväm med dem på näsa, så känns det som att de ser urlöjliga ut.
När jag skulle fram och beställa mat såg personen underligt på mig.
Jag måste se ut som att jag bekämpar mitt egna ansikte.
Vinglar lite med huvudet för att få ett lagom fokus, eftersom allt är skarpt.
Sen tittar jag på glasögonen, på själva bågen.
Som att jag undrar hur den har kommit dit.
Som att jag vill ta av den men är inte kapabel nog.

Damen som tog ett syntets på mig för ett antal år sedan, hon pratade för sig själv.
Då hon skulle skriva in värden (eller vad det heter) sa hon "Kan man skriva 0.0? Nej då är man ju blind.."
Så enligt henne vart jag blind då, och nu är synen ännu värre.
Att jag ser sämre än min glasögon besmyckade släkt, jag vänder mig i graven redan nu.

Huttrade och frös gjorde man, då man satt i baksätet.
Bilen var gammal och hade sett bättre dagar.
Allt skramlde när motorn drogs igång.
Fläktarna väste ut hård och kall luft.
Kopplingen lät värre än när asfalt skyfflas bort.
Men den gamla skrothögen hade minnen. Den hade historier att dela.
Den hade avtryck utav liv.
Kaffefläckarna i filt taket.
Ett bevis på överraskning om en önskad graviditet.
Hålet under golvmattan.
Ett märke efter frustrationen av att förlora ett liv.
Det sönderslitna sätet.
Favoritplatsen för en viss massiv fyrbent vän.
Sprickan i dörren.
Då frakten utav partytälts stängerna gick överstyr.
Bulan i handskfacket.
En för stor och livfull hemlighet som skulle bevaras ifrån polisen.
Tillsist den lömska veven till fönstrutan.
Där paniken slog in, på väg in till biltvätten då fönstret stod öppet.

Allt detta är iallafall vad man vill tänka sig.
Då man köpt sin första bil, med alla skavanker inräknat.
Händelseförloppet får man hitta på själv, men något har hänt där i bilen.