Just nu ligger jag back med mycket.
Det kliar hela tiden i min hjärna, "måste göras!"
Det är bara så att inspirations skalan ligger på minus.
Skall säga att jag allt är duktig på att hitta annat att göra som en ursäkt för mig själv.
Planerar in små skitsaker som "åh jag måste hinna handla tvål.."
Proppar vardagen med det förtillfället.
Ändå känner jag inget hysteriskt jobbigt eller svårt inför det jag EGENTLIGEN måste göra (som redan skulle vara klart)
Jag är lugn, rakt igenom själen.
Det rusar upp i tankarna, visst det skulle vara klart idag. Hjärnan triggar mig, men själen(mest kroppen) är inställd på "Ash, det löser sig!"
Jag fightas mellan kropp, själ och förnuft.
Men jag skall ta tag i det. Började REDAN ikväll, alldeles nyss.
Känns stabilt.
Mycket nu, för hela mitt väsen.
But i Will make it. Somehow ?

Det var första gången på länge nu, som vi Alla tre kunde samlas och äntligen bara vara.

Vi äro alla i den fasen just nu då allt skall förändras, och fort går det. Det är inte ofta vi får en dag då vi kan unna oss att pusta ut.

Antingen är det skola, arbete, psykiska/fysiska förändringar, flyttar, eller bara känslovågor som tar all plats.

Alla flyter vi åt våra olika håll, vissa snabbare än andra, jag lär mig än att tampas med svallvågorna medans andra lätt glider över dem.

Men när det kommer till kritan är det skit samma hur olika vi än är eller åt vilket håll vi far. På något underligt sätt hittar vi tid för varandra. Antagligen eftersom att vi inte vet hur vi fungerar annars. 

Jag har ett behov av mina vänner. Men inte ett behov jag sörjer över, inte än.

Vi har byggt upp mer än en mur tillsammans, ett helt jäkla fort har vi lyckats skapa. 

Vi stänger inte ute andra, men vi vet vart vi har varandra. Innuti denna fina trygghetsbubbla. 

Som vi diskuterade idag, nu har man rotat och raderat bort alla falska vänner. Vi vet vad som är sant och hållbart, vad vi ska satsa på.

Den innersta kretsen ;) 

Mycket snack om framtid och nutid blev det mest. Det ända som sades om allt innan var någon kommentar om "Hur skönt det är att skiten är över." Det var som att vi verkligen pustade ut tillsammans. Innan nästa ämne kom upp.

Barn. Oro över graviditet och förlossning. "Tvii nej inte kejsarsnitt." Tyckte en. 

"Jag skall bara säga det att efter min förstoppning är jag både tveksam och livrädd."

Vi delade historier om det vi hört andra säga om förlossning. Mycket oklart, läskigt och rörande.

Uppfostran talade vi mycket om. En av oss ville skaffa stenkoll, läsa på hur man skall göra i situationer..

Dock tänker jag att vi inte kan göra oss så pass redo för vi vet inte, förens vi får reda på hur ungen är.

Tänk om våra ungar blir lika jävliga, stakars oss. 

Vi tog en snabbvisit till lekparken också. Nej fan vi är inte för gamla. Vi åkte linbansgung fruktansvärt kul. 

Jag kröp genom ett alldeles för trångt trärör. Precis innan jag skulle klämma mig ut skrämde nästan en av de andra ihjäl mig, Kul. Sen sprang vi runt och roade oss som vi gör så fruktansvärt bra.

Om någon gör bort sig skrattar alla, sen smittar skratten om och om igen, skämten blir roligare för varje gång. Det är en ond cirkel, till sist pissar vi nästan ner oss så mycket vi skrattar och triggar igång varandra.

Skämtet/misstaget för 3 år sen är fortfarande lika roligt, om inte roligare.

Man kan inte annat än att älska våra stunder och samtal. Vi är seriösa, ironiska, elaka, snälla, råa, kärleksfulla och hårda. Rakt på sak. Mycket skratt👍 Mycket seriösa samtal👍 Mycket kärlek👍 

Jag älskar oss. vi är delar av varandra.

Lika som bär men alla har olika smaker 🍒🍇🍓

Det var en solig morgon, det var dags att bege sig iväg till affären och handla.

Längs med trottoaren kom jag cyklande, glad i hågen över solstrålarna.

Allt känndes perfekt.

Men jag måste ha sett förskräcklig ut.

Plötsligt fick jag syn på en fin liten fågel längre fram på vägen.

När jag närmade mig och bara var ett par meter ifrån fick den syn på mig.

Då flög den iväg, rakt in i planket på andra sidan gatan. (DUNS) 

JA, fågeln överlevde, men mina känslor blev lite krossade.

Småsaker, förvirring och snedsteg får mig att le.

När hjärnan går på autopilot, dock är man lite för trött för att förlita sig helt på den.

Som alla de gånger jag gått in på rummet för att byta om. Tar av mig tröjan, sen märker jag att ytterskorna fortfarande är på då jag börjar ta av byxorna.

Eller som detta inlägget, jag fortsätter skriva fast än jag är trött(och känner mig lite flummig), det känns okej att jag får ihop något hyfsat bra. Sen läser jag detta imorgon och ändrar mig helt. Men antagligen kommer jag le åt detta ändå.

Småsaker JA! de underlättar min vardag något fruktnsvärt.

Som detta med att sitta på bussen, oh ja åter till detta ämne.

Musik lyssnar jag som vanligast på i bussen, och det är bra att bussen skakar när man skall bläddra bland sina låtar.

Då behöver man inte sitta och klicka framåt hela tiden, det räcker med att bara hålla fingret vid skärmen så stuttsar den själv upp. ;)

Här om dan såg jag en gås familj ute på promenad, en mamma, en pappa och fyra ursöta små ungar. Detta också när jag tog en busstur!

Sedeldansen är underhållande, speciellt i blåsväder. En gång tappade jag en tjuga då det blåste och började stampa runt omkring mig.

Den klassiska "Sedeldansen". Kan tänka mig det panik drabbade stampandet hos någon som tappar hundralappar.

Detta inlägg blev flummigt, fluffigt, förvirrande och nästan helt osammanhängande. But!

"Crazy is sometimes the bases of genious."  

Vi blir varken klokare eller visare efter vi begått ett misstag.

Det är inte förens senare då man gjort om samma misstag 4-5 gånger, som man börjar inse att något kanske inte stämmer.

Jag skulle riva ner tapeter idag. Vi har två meter i tak. Jag stod på en liten pall.

Trots detta recept till katastrof överlevde jag.  

Under såna här projekt träder envisheten fram.

Jag vet att jag gör fel och kanske borde testa en ny metod, men nej.

Det ska gå, jag står och försöker riva av en och samma bit tapet i säkert fem minuter.

Upprepar exakt samma rörelse, samma procedur som en robot.

I min hjärna pågår samtidigt den konstigaste tankegången.

"Det SKA fungera... men nu då... okej en gång till... jag kanske borde testa något annat.. nej men jag lovar det ska gå... Aj fan min nagel."

Jag ger inte upp inte förens något går sönder, antigen jag eller något annat.

Det svider rejält under naglarna, men tapeterna är nere. Det är det pris jag måste betala, på grund av min envishet.

Flera misstag senare men tro fan jag är inte mycket klokare.  

Jag glömmer det bästa och ser det värsta.

Jag kan inte hindra kaoset som pågår i mina tankar, allra minst kan jag ändra dess riktning.

Det bästa OCH det värsta händer på en och samma dag. Dagarna emellan är lika jämna till humöret som hos en nedsövd patient.

Jag har liksom tappat mig själv.

"Kära dagbok jag vet inte vem jag är"

På senase tiden har jag börjat ta andras beteenden, kopierar deras reaktioner och använder dem själv.

Duger inte mina egna känslor för min hjärna?

Ett behov av att byta ut de gamla vanorna, till något jag inte ens gillar.

Att skratta, göra gester och spela förvånad som dessa personer, det är okej.

Men jag har blivit kall, så jäkla kall.

Jag som har varit den känsligaste personen nånsin, rynkar nu på näsan och försöker avleda istället för att öppna upp.

Dock är jag bara kall emot mig själv. Annars kan jag vara varm, öppen och hjälper gärna mina vänner med kriser/ilandsproblem.

Kaos i hjärnan, jag brukade inte vara så här, jag VILL inte vara så här.

Förr var det för mycket, lite väl mycket känslor i vardagen och på tok för mycket tårar under vissa perioder. Det blev bättre, jag växte mig säkrare och kunde tåla skit som slängdes åt mitt håll.

Sedan kom det ytterligare ett stadie, nära inpå känslokall. Där jag befinner mig nu.

En av de närmsta vännerna i mitt liv skämtade lätt om att jag skulle få "låna hennes pojkvän" si så där sen några månader tillbaka.

Hennes argument var: "Så får du det där känsliga du behöver, att höra söta saker hela dagen."

Kände hur jag reagerade.

"Behöver jag sånt?"

Jag har glömt vilken person jag varit, har jag blivit kall?

Sedan dess tänker jag på det i princip varje dag.

Kämpar för att få en balans, få tillbaka mitt gamla jag, en del iallafall.

Än så länge har det fungerat, jag kan se en glimt av mig själv igen.

Sedan insynen jag fick den dagen, på hur jag nästintill blivit en kall sten, tvingades jag av mig själv att börja på nytt.

Siktet är inställt på att bli varm, än så länge är jag ljummen.   

Det finns en buss, vars säte på en av stolarna i mitten av bussen, är tjockare än de andra. Man sitter så pass högt upp att man inte når ner till golvet med fötterna.

Det märkte jag någon gång förra året, sen hittade jag det inte igen på ett bra tag.

Men!

Found it! :D

Jag är den som kan sitta på bussen och filosofera över alla småsaker.

När bussen stannar tittar jag ner i asfalten och undara om just det hålet.

Om någon annan har lagt märke till det mer än mig.

Det är ofta jag tar bussen, det är något speciellt med att sitta högt upp från marken. Det ger en ett annat perspektiv på vardagen (enligt mig alltså).

Jag myser alltid upp mig i hörnet där sätet och fönstret möts.

Om alla platser intill fönstret är upptagna, (eftersom ingen vill sätta sig bredvid en främmande människa om man inte måste) så får jag offra mig.

Då myser jag upp i knät på personen bredvid mig istället. ;)

Frågan om att ta "buss eller tåg" är densamma som valet av "katt eller hund".

Jag är alltså en buss och katt människa.

Tåg är stela, opersonliga, inte mysiga för 5 öre, kalla tomburkar och det värsta av allt, man hinner inte ta en tupplur innan man är framme.

Hundar är jag inte heller så glad över, de är söta och fina men de kräver för mycket.

Katter stuttsar inte vid fötterna på en, de har inte samma behov av uppmärksamhet. Katter kommer och går när det behagar. De spelar svårflörtade, vilket jag aldrig trodde att jag skulle falla för, But i like it. (Att de fäller är förfärligt, men det är en annan historia)