Jag glömmer det bästa och ser det värsta.

Jag kan inte hindra kaoset som pågår i mina tankar, allra minst kan jag ändra dess riktning.

Det bästa OCH det värsta händer på en och samma dag. Dagarna emellan är lika jämna till humöret som hos en nedsövd patient.

Jag har liksom tappat mig själv.

"Kära dagbok jag vet inte vem jag är"

På senase tiden har jag börjat ta andras beteenden, kopierar deras reaktioner och använder dem själv.

Duger inte mina egna känslor för min hjärna?

Ett behov av att byta ut de gamla vanorna, till något jag inte ens gillar.

Att skratta, göra gester och spela förvånad som dessa personer, det är okej.

Men jag har blivit kall, så jäkla kall.

Jag som har varit den känsligaste personen nånsin, rynkar nu på näsan och försöker avleda istället för att öppna upp.

Dock är jag bara kall emot mig själv. Annars kan jag vara varm, öppen och hjälper gärna mina vänner med kriser/ilandsproblem.

Kaos i hjärnan, jag brukade inte vara så här, jag VILL inte vara så här.

Förr var det för mycket, lite väl mycket känslor i vardagen och på tok för mycket tårar under vissa perioder. Det blev bättre, jag växte mig säkrare och kunde tåla skit som slängdes åt mitt håll.

Sedan kom det ytterligare ett stadie, nära inpå känslokall. Där jag befinner mig nu.

En av de närmsta vännerna i mitt liv skämtade lätt om att jag skulle få "låna hennes pojkvän" si så där sen några månader tillbaka.

Hennes argument var: "Så får du det där känsliga du behöver, att höra söta saker hela dagen."

Kände hur jag reagerade.

"Behöver jag sånt?"

Jag har glömt vilken person jag varit, har jag blivit kall?

Sedan dess tänker jag på det i princip varje dag.

Kämpar för att få en balans, få tillbaka mitt gamla jag, en del iallafall.

Än så länge har det fungerat, jag kan se en glimt av mig själv igen.

Sedan insynen jag fick den dagen, på hur jag nästintill blivit en kall sten, tvingades jag av mig själv att börja på nytt.

Siktet är inställt på att bli varm, än så länge är jag ljummen.   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag rockade loss på löpbandet idag till Sean banans Copacabanana. Inget var omöjligt under dessa minuterar. Det var som att jag blev besatt. Allt fungerade så rytmiskt väl med mina steg och jag fick en väldans feeling. På löpbandet har man ett föns...

I bilen på mataffärens parkering. Utan att veta varför jag har tagit mig hit. Jag behöver inte handla. Varför jag är tom i skallen med en nedstämd känsla är också ett mysterium. Dagen på jobbet har gått över förväntan bra. Skrattat och känt glädj...

Det är fantastiskt hur tomt det kan bli i huvudet, när man väl skall anstränga sig. Såhär på kvällskvisten tänker man på alla världsliga ting. Gamla minnen flyger en upp i ansiktet. Enastående lösningar till förra seklets problem stryker förbi. S...

Argh, jag vill hitta på något! Sitter i bilen på en parkering och frustrerar sönder. Jag skall vara ledig 2 dagar framöver. Så jag har tid att sysselsätta mig med något. Men det är just nu, som jag vill hålla igång! Jag vill vara aktiv, jag vill ...

Han ligger där och trycker än. Djupt inpräntad i mitt inre. Jag tycker inte om det, jag vinner inget på det. Han irriterar och skaver. Det finns inga medel som hjälpt. Det har blivit bättre, genom alla år som gått. Men se på fan han finns kvar d...