Vissa minnen är tydligare än andra. En del måste jag tänka noga på för att få tillbaka.

Men det är klart att du finns kvar, du har gjort allt för tydliga spår efter dig.

Fortfarande önskar jag att få återuppleva det goda. 

Jag vill känna din närhet igen.

Hyfsat mycket vill jag redigera men det mesta är redan perfekt.

Jag minns dina armar din omfamning och din trygghet. 

Där kunde jag bosatt mig hela året om. 

Fan vad jag saknar dig när jag tänker på det.

Dina ögon som borrade sig in med värme i mina.

En hel dag låg vi och ägnade oss åt varandra, den dagen är tydlig och klar.

Det var inget mer sexuellt än kyssar och mys, men oh boy vad det var speciellt.

Du gjorde allt speciellt. Bara första gången våra händer kröp in i varandra.

Blyg och försiktig var du, smekte min arm lätt med ovansidan av dina fingrar.

Till sist fick jag nog och tog upp din hand i min. Jag minns fortfarande din chokade blick.

Jag saknar dina tabbar och din humor som jag skrattade länge åt. 

Då jag fick ge dig en rosa tandborste och du påstod hur din manlighet flög iväg.

Allt gick för fort. Jag hann inte med.

Nu har det bara blivit kalla kramar. Jag antar att jag gjort något fel.

Efter allt försvann, då var våra kramar ändå hårda och varma. Som att vi alltid sa förlåt och jag saknar dig. 

Nu är allt det borta. Bara i mina drömmar har du dykt upp ibland med värme.

oh jag saknar dig, trotts att jag vet hur fel vi ändå var. Tydligen. 

Jag saknar vår kemi. För då förstod jag vad "det slår gnistor" betydde.

Obeskrivligt lycklig hade jag blivit, bara för en till kyss, eller bara en till lång kram.

Att all min längtan var efter kemin vi hade har jag förstått. Eller iallafall intalat mig själv. 

Se för det blir enklare att bryta mig loss från dig då.

När jag var fjorton år gammal träffade jag en person, som gjorde mig orolig över hur mitt framtida jag skulle bli.

Denna personen var en tjej, hon var arton år och verkade ha livet utklurat.... Lite för väl.

Trevlig var hon, ansvarsfull och seriös.

Humor hade hon antagligen inte utvecklat eller vuxit ifrån.

Hon var på tok för vuxen för min smak.

Det var ofta då vi täffades som man fick se eller höra om hur stressad hon var.

Flera gånger syntes det, stressen hade henne i ett järngrepp.

Många pustningar, flera suckar och gester med handen för huvudet. Bara under en dag.

Hon väckte en känsla innom mig som gjorde att jag inte ville växa mer.

För mig som inte annars var nära folk i den åldern, antog jag att alla var som henne.

Vid arton börjar allt annsvar och all stress. Då är leken över.

Inga mera skratt eller barnsligheter.

Dagen jag blev arton fick jag samma känsla igen om jag tänker efter.

Känslan av en personlig undergång.

Liknande en ålderskris.

Jag trodde att allt larvande och skojsigheter var över.

Det var dags att växa upp.

Dagarna efter började ångesten släppa.

Nu är jag 19 år. Och jag är fortfarande mitt knäppa barnsliga jag.

Men det betyder inte att jag är helt ansvarslös.

Jag är duktig på att balansera det. Jag har vuxit upp så som jag ville.

Då skall man strax dra iväg, blir bio i afton.

Igår blev det en känslofylld dag. Det kom oväntat och blev intensivt.

Allt slutade bra till sist, om det nu blev avsutat..

Det vart massa fågor, massa svar, en hel del gråtande och mycket tvivel.

Framtiden kom på tal, vilket blev till huvudämnet senare.

Det hela handlade om min relationstatus.

Än så länge är den oförändrad.

We are still going strong.

All mög vi sitter i nu, det kan vi inte göra något åt.

Utan lösningarna ligger längre fram i tiden, eftersom att våran situation är knepig.

Kvällen igår hade ett fint slut. Vi tittade på en film tillsammans på det gamla goda viset.

Alltså vi gick och hyrde.

Idag får minionerna rädda våran usla vardag.

Igentligen skall jag växa upp, men jag skiter i det till en viss del.

Ett vuxet beteende med sinnet av en omogen unge.

Ibland som när jag skriver nu babblar jag bara ut.

Det är sammanhängade för mig iallafall.

En liten varning!

Börja inte jobba på second hand.

Du spenderar mer än du tjänar.

Att ha första ching på allt är både frestande, något fantastiskt, samt en förbannelse.

Om man inte har goda hämningar kan det lätt sluta med att man springer hem med allt.

Jag har varit nära ett par gånger..

Sommarjobbet är faktiskt fantastiskt, det passar mig i alla fall.

Det finns en enda hake, jag är dammallergiker.

Och jag skall säga att det kan vara ett rent helvete där ibland.

Allt damm som flyger omring.

För att undvika att andas in allt, gör jag en liten grimas.

Jag viker upp överläppen så den trycker emot näsan.

Inte för att det lär förhindra mitt intag utav damm, men i min hjärna är det en utmärkt metod.

Radion står på hela tiden i butiken. Vilket underlättar dagen något enormt.

Musik som man kan sjunga med till och dansa lite då tillfället tillåter.

Igår fick jag reda på från min arbetskamrat att ett visst japanskt godis säljs här i byn.

Jag blev överdrivet lycklig, eftersom jag ofta sett det på japanska reklamer jag kollar på.

Direkt efter jobbet körde jag dit.

Mitt hjärta gjorde flera glädjeskutt då jag såg det stora utbudet utav dem!

Hallelujah!

Dock hade jag för höga förväntningar... så goda var de inte.

Men nu har jag äntligen testat det!!        

Denna dagen på sommarjobbet var hetsig med mycket folk. Det skulle gå fort, trotts att läget var under kontroll skulle det gå fort i mitt huvud.

Pauser kan jag inte sitta tiden helt ut. Jag blir rastlös och 5 minuters fikan blir 1 ½.

Jag dricker ett glas vatten sen börjar jag igen.

Efter jobbet körde jag till affären för att handla. Helt automatiskt övergick jag från att vara en hyper rastlös unge, till en äldre dam med hukad hållning och snigelfart.

Jag gick runt bland hyllorna, kollade ner i frysdisken med min korg sakta rullandes efter mig. Som en gammal liten gumma.

Trött var jag inte, det var inte därför jag blev så sengångsaktig. Det var mer som lugnet efter stormen. Lungt och fint lunkade jag framåt med en belåten känsla.

Jag gillar mitt sommarjobb.

Det känns som ett perfect krävande arbete för mig just nu. Arbetskamraterna underlättar vardgen också i och med att de alla är så trevliga.

Jag har arbetat där innan vilket gör att jag känner mig säkrare där.

Det jobbiga är att jag spenderar på tok för mycket pengar där...

Second hand jobbar jag på.

Första ching på allt...

Hehe men jag kan ej klaga   

Jag sitter och grubblar över vad jag skall ge min moder i födelsedags present.

Hon älskar havet. Ofta har jag gett henne havs relaterade presenter. Det brukar vara ett säkert kort. Lika så med min moster och allt som har att göra med änglar.

En upplevelse hade jag velat ge mamma. Sådana som finns att köpa lite här och var i affärer.

Något som hade varit roligt är att sätta henne i Helix karrusellen på Liseberg.   

Hon har uttryckt sig ett antal gånger om den.

"Dit upp skall jag aldrig!"

"Ush så hemskt"

Det är så underbart att känna trycket i hela kroppen då den startar, hur man spänner sig då loparna kommer, och hur svag man är i gämförelse till dess kraft.

Mm tyngdlösheten har sin charm också.

Då jag berättade detta rynkade hon på näsan, skakade på huvudet, blundade och ryste till.

Hon hade säkerligen älskat det. Dock inte mig. En hel radda svordommar och förbannelser hade kommit min väg.

En tavla med havsmotiv får räcka...

Haha nej men någon upplevelse, lite mer lung och sansad än Helix, sen drösa en massa presenter över henne.

Det är då inte varje dag man fyller jämnt.

Och hur som helst förtjänar hon det. Jag köper gladeligen hela lagret med presenter.

Den dagen skall hon bli bortskämd... och det kan gott börja med en skrämmande överraskning.

Jag letar lite halvt desperat efter bra presenter alltså.

Om det finns någon själ som läser detta och har minsta ide, snälla dela med dig :)

Hon älskar:

Trädgården, blommor och plantera

Havet, vatten över lag

Allt som är lite lantligt, shabby chic

Inredning, söta saker

Upplevelser, flyga

Vin

inga smycken.

Det bor svalor under våra takplattor. Ibland kan man höra hur det krafsas då de skall ta sig ut. De har väll varit här lika länge som oss skulle jag tro. 

Alldeles precis hörde jag de söta små liven.

Det är så underligt vad tiden går fort. Förvånadsvärt ofta tänker jag tllbaka till en viss tid då jag var mindre. De minnen som etsats sig fast som mest verkar vara dem man mest vill åt. Antingen vill man ändra dem eller återuppleva händelsen.

Ibland vill jag bara sitta där på golvet och leka med mina leksaker igen.

Jag saknar att kämpa med legobitarna så fingertopparna värkte. Sitta i timmar på bilmattan (som säkert alla haft) med full energi och racea.

Jag saknar min kompis från den tiden.

Vi är vänner nu, men vi är inte dem samma.

Skymtar utav den härliga tiden kan komma, men nu är annat ivägen som viftar bort dem.

Vi har nya liv med nya människor och nya problem. Nya lösningar och nya hinder.

Vi borde spendera mer tid. vi skall ta itu med det.

Vilket vi har bestämt.

Bara det blir av..