Vissa minnen är tydligare än andra. En del måste jag tänka noga på för att få tillbaka.

Men det är klart att du finns kvar, du har gjort allt för tydliga spår efter dig.

Fortfarande önskar jag att få återuppleva det goda. 

Jag vill känna din närhet igen.

Hyfsat mycket vill jag redigera men det mesta är redan perfekt.

Jag minns dina armar din omfamning och din trygghet. 

Där kunde jag bosatt mig hela året om. 

Fan vad jag saknar dig när jag tänker på det.

Dina ögon som borrade sig in med värme i mina.

En hel dag låg vi och ägnade oss åt varandra, den dagen är tydlig och klar.

Det var inget mer sexuellt än kyssar och mys, men oh boy vad det var speciellt.

Du gjorde allt speciellt. Bara första gången våra händer kröp in i varandra.

Blyg och försiktig var du, smekte min arm lätt med ovansidan av dina fingrar.

Till sist fick jag nog och tog upp din hand i min. Jag minns fortfarande din chokade blick.

Jag saknar dina tabbar och din humor som jag skrattade länge åt. 

Då jag fick ge dig en rosa tandborste och du påstod hur din manlighet flög iväg.

Allt gick för fort. Jag hann inte med.

Nu har det bara blivit kalla kramar. Jag antar att jag gjort något fel.

Efter allt försvann, då var våra kramar ändå hårda och varma. Som att vi alltid sa förlåt och jag saknar dig. 

Nu är allt det borta. Bara i mina drömmar har du dykt upp ibland med värme.

oh jag saknar dig, trotts att jag vet hur fel vi ändå var. Tydligen. 

Jag saknar vår kemi. För då förstod jag vad "det slår gnistor" betydde.

Obeskrivligt lycklig hade jag blivit, bara för en till kyss, eller bara en till lång kram.

Att all min längtan var efter kemin vi hade har jag förstått. Eller iallafall intalat mig själv. 

Se för det blir enklare att bryta mig loss från dig då.