Det bor svalor under våra takplattor. Ibland kan man höra hur det krafsas då de skall ta sig ut. De har väll varit här lika länge som oss skulle jag tro. 

Alldeles precis hörde jag de söta små liven.

Det är så underligt vad tiden går fort. Förvånadsvärt ofta tänker jag tllbaka till en viss tid då jag var mindre. De minnen som etsats sig fast som mest verkar vara dem man mest vill åt. Antingen vill man ändra dem eller återuppleva händelsen.

Ibland vill jag bara sitta där på golvet och leka med mina leksaker igen.

Jag saknar att kämpa med legobitarna så fingertopparna värkte. Sitta i timmar på bilmattan (som säkert alla haft) med full energi och racea.

Jag saknar min kompis från den tiden.

Vi är vänner nu, men vi är inte dem samma.

Skymtar utav den härliga tiden kan komma, men nu är annat ivägen som viftar bort dem.

Vi har nya liv med nya människor och nya problem. Nya lösningar och nya hinder.

Vi borde spendera mer tid. vi skall ta itu med det.

Vilket vi har bestämt.

Bara det blir av..