När jag var fjorton år gammal träffade jag en person, som gjorde mig orolig över hur mitt framtida jag skulle bli.

Denna personen var en tjej, hon var arton år och verkade ha livet utklurat.... Lite för väl.

Trevlig var hon, ansvarsfull och seriös.

Humor hade hon antagligen inte utvecklat eller vuxit ifrån.

Hon var på tok för vuxen för min smak.

Det var ofta då vi täffades som man fick se eller höra om hur stressad hon var.

Flera gånger syntes det, stressen hade henne i ett järngrepp.

Många pustningar, flera suckar och gester med handen för huvudet. Bara under en dag.

Hon väckte en känsla innom mig som gjorde att jag inte ville växa mer.

För mig som inte annars var nära folk i den åldern, antog jag att alla var som henne.

Vid arton börjar allt annsvar och all stress. Då är leken över.

Inga mera skratt eller barnsligheter.

Dagen jag blev arton fick jag samma känsla igen om jag tänker efter.

Känslan av en personlig undergång.

Liknande en ålderskris.

Jag trodde att allt larvande och skojsigheter var över.

Det var dags att växa upp.

Dagarna efter började ångesten släppa.

Nu är jag 19 år. Och jag är fortfarande mitt knäppa barnsliga jag.

Men det betyder inte att jag är helt ansvarslös.

Jag är duktig på att balansera det. Jag har vuxit upp så som jag ville.