Han ligger där och trycker än.
Djupt inpräntad i mitt inre.
Jag tycker inte om det, jag vinner inget på det.
Han irriterar och skaver. Det finns inga medel som hjälpt.
Det har blivit bättre, genom alla år som gått.
Men se på fan han finns kvar där än.
Kommer det att släppa? Låt det göra så snart.
Han styr inte min vardag, han inkräktar inte på mina val.
Dock smäller det till i hjärtat varje gång jag ser hans leende. Varje gång jag läser hans namn eller hör hans röst.
Det tar mycket energi till att stå kvar orubbad på benen.
Vad är allt det här? Hur kan det vara möjligt att han finns kvar, med sådan kraft. Sådan kraft som lämnar mig kippandes efter luft.

Det vi hade var fint. Men det var kort. Jag som ung förstorade varje sekund.
Egentligen fanns där inget att ta fasta på.

Jag är lika förbluffad varje gång hjärtat slår till.
Det är en bitterljuv smärta och oändlig längtan som bultar åt hans håll.
Samtidigt som jag vill glömma känslan och känna mig fri. Samtidigt kan jag inte annat än att drömma om hans famn, hans läppar, hans ögon.

Fy fan.