En riktigt stor blandad känsla utav lugn och mys svämmade nyss över mig.
Att sitta i sängen med nedstämd belysning. Med mjukis kläder på. Gå igenom gamla goa bilder på datorn. Samtidigt som solen börjar kika in genom fönstret.
Och att jag har fått prata ut med honom.
I två timmar har vi snackat, vi lade precis på.
Det jag behövde höra ifrån honom fick jag höra.
Utan att varken pressa det ur honom eller påpeka till ämnet.
Det var väldigt skönt att lyssna till hans, nu äntligen vuxna inblick.
Det var ett moget samtal om vad som har hänt, vad som skall hända nu. Sedan får vi se vad framtiden bringar.
Jag vill leva ett liv där vi har kontakt.
Skit har hänt mellan oss, vilket han mognat till att inse.
Vilka helvetes fel han har gjort, som han blundade för innan.

Nu finns ingen garanti på vad som kommer hända mellan oss i framtiden.
Båda kan se det bra som frambringats ur det dåliga som hänt.
Det var en jobbig tid att genomgå.
Men den var nyttig för oss båda.
För honom, så han vaknade, han fick insikt i sitt självdestruktiva beteende.
För mig, det gjorde mig starkare, klarare i skallen och modigare.

Vårt förhållande var fullt utav de flesta känslor och problem.
Det var fint och bra sedan kämpigt och ledsamt.

Vi båda har lärt oss hur man inte skall göra.
Vi båda har insett vad som var fel, samt hur de felen behövts lösas.

Hur det ser ut i framtiden återstår att se. Det låter som att jag hoppas på ett andra försök med honom.
Men det skulle krävas en hel del förändring i hans person.
Att bli återförenade är inget mål jag har. Jag är bara positivt inställd till att se honom kunna förändras.
Om han klarar av det eller ej, vill jag ändå finnas med på resan.
Men det känns som att det jobbigaste är över, nu kan vi andas ut. Resa oss upp och se vart resten utav vägen leder oss.

Att inte hålla kontakten finns inte på kartan.

Min moster går i pension nu.
Det är ledsamt att se hennes ansiktsuttryck när hon säger "Då var den tiden över".
Väldigt sällan ser man henne nedstämd. Hon är en livlig dam med skinn på näsan. Inte bryr hon sig om att "göra bort sig" inför andra.
En rättvis människa. Med strängt yttre och stort hjärta. Hon har själv fått höra många kommentarer om hennes arga utseende. Vissa påstod skrattandes sen att de först varit rädda för henne.
Hon är en älskad människa, inte minst utav mig.
Jag är stolt över att ha henne som moster. Samt lycklig att få ha henne nära.

När jag var liten, runt 5-6 år och på semester.
Tillsammans med min moster jag talat om, samt en moster till och hennes man.
När de andra två skulle iväg på sightseeing var jag ensam kvar med hon jag talat om.
Lite pengar hade jag på mig. Och de ville jag använda för att bjuda henne på glass. Då hon frågade om de andra inte skulle få, svarade jag med ett nej. Och för att "jag tycker om dig bäst".
Det hade jag sagt vid 5-6 års ålder. Och det ältar hon än idag. Med ett leende på läpparna och ett smått förnurligt skratt.
Jag står fortfarande vid mitt ord. Trots att jag har fler mostrar, trots att man inte skall favoritisera. Så tycker jag bäst om henne.

Alltid har hon funnits, alltid finns hon vid min sida. Förevigt har hon parkettplats i mitt hjärta.
Hon har agerat barnvakt, psykolog, extra mamma, bästa vän, livschoch och mycket annat.
På tok för mycket har hon gjort och ställt upp med. Jag vet inte vart jag skall börja för att betala tillbaka.
Önskar att jag kan göra mer som gör henne lycklig.
Att hon skall känna det lugn och frid hon givit mig.
Nu då som hon skall pensioneras, är det min tur att ta över.
Ge henne mer tid och uppmärksamhet. Dra med henne på små äventyr. Stötta henne när hon blir rastlös och nedstämd.
En sån fin och genomärlig människa förtjänar det bästa.
Trots sina knasiga snilleblixtar, som att riva ut en vägg eller banka ner en kamin.

Bland allt bråte hemma fann jag en gammal skrivbok.

En gåva från min moster när jag var mindre, som jag kletat runt i den.

Teckningar i abstrakt konst, klotter och min första kärleks namn på varannan sida.

Trots att 40-50% är oanvändbart nedkladdat papper, så skall jag sätta den till liv.

På de tomma sidorna, samt de som nätt o jämt klarat sig undan total förstörelse.

Skall jag fylla med nutidens historier och hieroglyfer.

Förhoppningsvis kan jag iallafall tyda dem i framtiden. Bättre än det som finns där nu.

Tyvärr träder alltid "skrivkrampen" in varje gång jag försökt skriva med papper o penna.

Om det inte är min menings formulering som kritiseras, är det skrivstilen.

Sedan sitter man fast, hur skall man kunna utveckla skit på papper?

Men jag ger mig fan på att detta skall fungera.

Hur ont det än gör att se min odugliga förmåga i skrift, så skall jag ta mig igenom det.

Något i framtiden vill man ha att läsa.