En riktigt stor blandad känsla utav lugn och mys svämmade nyss över mig.
Att sitta i sängen med nedstämd belysning. Med mjukis kläder på. Gå igenom gamla goa bilder på datorn. Samtidigt som solen börjar kika in genom fönstret.
Och att jag har fått prata ut med honom.
I två timmar har vi snackat, vi lade precis på.
Det jag behövde höra ifrån honom fick jag höra.
Utan att varken pressa det ur honom eller påpeka till ämnet.
Det var väldigt skönt att lyssna till hans, nu äntligen vuxna inblick.
Det var ett moget samtal om vad som har hänt, vad som skall hända nu. Sedan får vi se vad framtiden bringar.
Jag vill leva ett liv där vi har kontakt.
Skit har hänt mellan oss, vilket han mognat till att inse.
Vilka helvetes fel han har gjort, som han blundade för innan.

Nu finns ingen garanti på vad som kommer hända mellan oss i framtiden.
Båda kan se det bra som frambringats ur det dåliga som hänt.
Det var en jobbig tid att genomgå.
Men den var nyttig för oss båda.
För honom, så han vaknade, han fick insikt i sitt självdestruktiva beteende.
För mig, det gjorde mig starkare, klarare i skallen och modigare.

Vårt förhållande var fullt utav de flesta känslor och problem.
Det var fint och bra sedan kämpigt och ledsamt.

Vi båda har lärt oss hur man inte skall göra.
Vi båda har insett vad som var fel, samt hur de felen behövts lösas.

Hur det ser ut i framtiden återstår att se. Det låter som att jag hoppas på ett andra försök med honom.
Men det skulle krävas en hel del förändring i hans person.
Att bli återförenade är inget mål jag har. Jag är bara positivt inställd till att se honom kunna förändras.
Om han klarar av det eller ej, vill jag ändå finnas med på resan.
Men det känns som att det jobbigaste är över, nu kan vi andas ut. Resa oss upp och se vart resten utav vägen leder oss.

Att inte hålla kontakten finns inte på kartan.