Idag känns som en riktig vårdag.
Värmen inom mig som solen och fåglarna genererar, gör en löjligt lycklig.
Man blir som ett litet barn.
Vill bara springa runt med rosiga kinder, nöjd min och skratta.
Man känner sig oövervinnerlig, jag tål vad som helst.
För nu skiner solen nu fan är allt möjligt.
Fåglarnas ohejdade kvittrande.
Den bitterljuva känslan när solen värmer, samtidigt som den måttligt svala brisen omfamnar en.
Växterna börjar sträcka på sig efter en lång vintersömn.
Dofterna utav friska vindar, Och någon som valt att börja grilla.
Så många härligt pirrande känslor.
Vad finns inte att älska?

Hittills har mitt liv i största del bestått utav att samla.
Känslor, grejer, erfarenhet.. rubbet.
Jag har alltid trott att min personlighet suttit där.
I allt i stunden, just där och då hur det ser ut för andra.
I att visa omvärlden vilka saker jag valt att samla på i år.
I hur mycket jag tål att ta emot och samla inom mig.
Speciellt i hur jag väljer att se ut. Vad jag har på mig.
Att personlighet har med hur man utvecklar saker till något eget, förstod jag inte.
Man väljer, sedan utvecklas man.

Det som fanns för stunden var det som gällde.
Hur jag tacklar något var inte viktigt.
Det såg jag mer som ett nederlag.
När man tacklade eller gick igenom något, bevisade det att man inte kunnat hantera det som det var.

Låter knäppt, hela min tankegång nu verkar flummig.
Men jag utvecklar för fullt.
Kommer på mer efter hand jag får tankarna nedskrivna.
Så jag kan släppa dem och fokusera vidare.

Grunden till detta grubblande låg i att jag blickade över till byrån.
Den är som mig och representerar mig.
Där samlar jag allt skit, för att det får plats.
För att de sakerna som finns där har jag en gång valt att ha som en ägodel.
När den är full hittar jag nya ställen att samla.
Det är inte ofta jag rensar på de ställen jag pressat till max.
När jag väl rensar, känner jag ett vemod.
Jag har inga problem med att slänga/ge bort det jag inte har nytta utav längre.
Men de flesta saker har jag vemod över att ge bort, de var ändå en del av mig. Trotts att jag inte använt saken alls, eller bara tyckt om-köpt-tryckt ner i lådan. Trotts det står grejen för ett val jag gjort.

Ett val i mitt liv, jag såg, jag gillade, jag gjorde något åt saken.

Grejerna i byrån står för val jag gjort.
De mest obetydliga i mitt liv må hända.
Men undermedvetet var de stora i stunden.

Varför alla mina kroppsdelar har expanderat är inget mysterium.
Jag vet vad orsaken är.
Om man äter skräp och slöar i soffan rasar man inte i kilon direkt.

Även om det varit svårt att bryta dåliga ät och motionsvanor, gjorde jag det tidigare.
Kan inte påstå att jag är inläst expert inom sund hälsa.
Men att bara börja träna och minska på socker intaget, gjorde susen innan.

Varje gång jag grabbar tag om fläsket känner jag mig hjälplös.
Alla simpla lösningar, träna och ät nyttigare, de försvinner.
I stunden är jag fängslad i en kropp som inte representerar mitt inre.
I stunden finns inte heller någon väg ut.

Men nu skall jag börja igen. Nu skall jag fan inte ge upp.
Personen jag känner mig som och vill vara skall träda fram.

Som en vän till mig sa då jag var ledsen.

Nu kan du forma din kropp hur du vill.
Bygga muskler, gå ner i vikt, större rumpa, fastare figur.

Många behöver äta upp sig först för att kunna skulptera sig.
Men det är redan avklarat, nu är det dags att börja.

Enklare för min hjärna att ta in det.
Fler borde tänka och höra det som kämpar psykiskt med sin övervikt.