Hittills har mitt liv i största del bestått utav att samla.
Känslor, grejer, erfarenhet.. rubbet.
Jag har alltid trott att min personlighet suttit där.
I allt i stunden, just där och då hur det ser ut för andra.
I att visa omvärlden vilka saker jag valt att samla på i år.
I hur mycket jag tål att ta emot och samla inom mig.
Speciellt i hur jag väljer att se ut. Vad jag har på mig.
Att personlighet har med hur man utvecklar saker till något eget, förstod jag inte.
Man väljer, sedan utvecklas man.

Det som fanns för stunden var det som gällde.
Hur jag tacklar något var inte viktigt.
Det såg jag mer som ett nederlag.
När man tacklade eller gick igenom något, bevisade det att man inte kunnat hantera det som det var.

Låter knäppt, hela min tankegång nu verkar flummig.
Men jag utvecklar för fullt.
Kommer på mer efter hand jag får tankarna nedskrivna.
Så jag kan släppa dem och fokusera vidare.

Grunden till detta grubblande låg i att jag blickade över till byrån.
Den är som mig och representerar mig.
Där samlar jag allt skit, för att det får plats.
För att de sakerna som finns där har jag en gång valt att ha som en ägodel.
När den är full hittar jag nya ställen att samla.
Det är inte ofta jag rensar på de ställen jag pressat till max.
När jag väl rensar, känner jag ett vemod.
Jag har inga problem med att slänga/ge bort det jag inte har nytta utav längre.
Men de flesta saker har jag vemod över att ge bort, de var ändå en del av mig. Trotts att jag inte använt saken alls, eller bara tyckt om-köpt-tryckt ner i lådan. Trotts det står grejen för ett val jag gjort.

Ett val i mitt liv, jag såg, jag gillade, jag gjorde något åt saken.

Grejerna i byrån står för val jag gjort.
De mest obetydliga i mitt liv må hända.
Men undermedvetet var de stora i stunden.