Det är alla hjärtans dag och den enda som hettat till det här är kaminen.

Men jag är inte bitter. Varför sitta och gråta över att inte få blommor eller gosedjur ifrån någon?
Choklad är en annan sak, där kan man fälla en tår.
Dock gjorde jag det enda rätta, jag gick upp, åkte till affären och köpte det själv.

Tidigare har man klagar över att inte ha någon närhet.
Inte ha någon vid ens sida, en kille, ett förhållande.
Men idag utav alla dagar känns det bra.
Jag har min kamin, mina mjukisbyxor, komedi filmer och nu choklad.

Varför kan inte du göra något åt saken? Det är frustrerande hur vi går om varandra.

Du är trögstartad vilket jag tidigt förstod.
Ja du håller dig lätt undan och låter andra sköta spakarna.
Kom inte och påstå att du vill ses, att du är intresserad.
När du avböjer mina förfrågningar om att träffas.
Du frågar mig halvt, lite gömd utbjudan "vad gör du på fredag? Jag är ledig då..."
Sedan blir inget av.. Jag vill se dig jag vill träffa dig
Ta tummen ur röven och få det gjort
Påstår att jag väntar på dig och du väntar på mig.
Vad fan e det du egentligen väntar på?

Om jag kunnat skulle jag dragit dig ur huset och med på något.
Ty det går fan inte undan i din takt.
Du sätter min hjärna på högvarv, vrider ur den som en blöt trasa.
Utmattad lämnar du mig med dina enkla och korta svar.
Kommer jag någonsin förstå mig på det?
För enkelt för min vreda hjärna att räkna ut.
Ge mig något, ge mig ett datum, ge mig en tid.
Gud ge mig styrka!

Riktigt desperat efter närhet.
Eller ja, någon som bryr sig och tycker om mig snälla krama mig.

Börja älska sig själv, något man får lära sig nu.
Hög tid då man känner hur beroende utav andra man är.
Tänk att få sitta själv och inte känna sig ensam. Inte suktande efter andra.
Att bli självsäkrare.
Det är ledsamt att varje dag på senaste tiden, känna ett behov utav att bli räddad.
Allvarligt talat vill jag bli räddad ifrån mig själv.
Eller ifrån de hemska tankar, röster och impulser växandes inom mig.
Utmattad och trött. Enklaste sättet att beskriva mitt tillstånd.

Jag vill ha uppmärksamhet. Hur ont det än gör att erkänna detta faktum är det sant.
Det gör ont i mig att tänka på det. Eftersom de i min omgivning som krävt uppmärksamhet tidigare, inte varit trevliga människor.
De har gått till väga på de mest löjliga och självdestruktiva sätt. Riktigt tradiga människor helt enkelt.
Den uppmärksamhet de lyckas få blir de hellre aldrig nöjda med.

Ont gör det i själen för sådan vill inte jag vara. Jag vill inte framstå som en girig och egoistisk människa.
Haha att jag sitter och skriver detta här nu, är på ett sätt att försöka få uppmärksamhet.
Men hur det än skulle glädja mig om någon vill läsa detta och kanske ens tycka det är roande.... Så är det ändå inte den uppmärksamhet jag syftar på.

Vad det skall kallas utöver uppmärksamhet (som jag ältar detta ord) vet jag ej.
Men jag vill att någon skall se mig, vart som helst, vilja veta saker om mig och tycka om mig.
Ja alltså en kille. Den där lilla fina sagan man hör och ser i filmer.
Jag vill att en kille skall fatta tycke för mig helt enkelt. Och visa det.

Efter ett förhållande där jag stod för att ge, allt ifrån minsta komplimang och present till kärlek. Nu vill jag bli bortskämd.
Vilket också gör ont att säga. För jag tycker inte egentligen att jag är värd det.
Där kommer mitt självdestruktiva beteende fram. Jag anser mig inte värd att skämma bort eller ens lägga märke till ute på en bar.
Om den dagen kommer då någon vill drösa komlimanger/kärlek/uppmärksamhet över mig, jag kommer bli förvånad.
Någon vettig röst säger" klart du är värd det!" Dock sitter den långt bak i huvet.
De negativa och dömande rösterna talar högre. De har de alltid gjort.

Nyligen blev jag singel, ännu nyligare blev min vän det med.
Hon talar högt och självbelåtet om sina bravader. Nu som singel står ju killarna praktiskt taget i kö.
Hon ser bättre ut och allt det där jämfört med en själv.
Klart att det i min värld tär på mig ännu mer.
Varför kan jag inte ha det lika lätt. Bara för att jag är fetare än henne behöver det väl inte döda mina chanser helt. Tjock,mullig,överviktig Ja det är jag. Men farlig fetma eller något som är skadligt är jag inte i närheten utav.

Min vän föreslog att jag skulle följa med då hon skulle träffa någon kille. Han skulle ta med en kompis själv så blir det som en gruppträff.
Efter mycket om och men blev det inte av. Strax där efter sa hon att det nog var lika bra. Hon hade velat se för sig själv hur han är, sedan kom det som överraskade mig. "Det är ju bra för annars hade han kanske tyckt bättre om dig än mig också."
Det glädje mig. Tanken att någon skulle föredra mig och min personlighet framför henne. Kanske jag har en chans ändå.