Inget illa menat mot alla, bara så jag upplevt hos de flesta på sista tiden.

Det känns som att jag inte kan lita fullt ut på någon ifrån det andra könet som kommer mig nära.
Då och då dyker oväntade, bortglömda, bortgömda och viktiga saker upp.
Med kommentaren "jo jag har egentligen gjort det, men kändes inte rätt att säga till dig i stunden"

Det må inte vara livsviktiga saker, men att ha blivit tillsagd en lögn och sen få reda på sanningen.
Antingen utav personen eller utav misstag. Det gör ont.
En del utav tilliten för personen försvinner.

Vad är sant, vad är en lögn?
Jag börjar glubbra på det mer och mer.
Kan jag berätta saker och lätta på hjärtat, utan att det kommer bita en i ändan.?

En liten dröm jag har nu, är att fylla i min receptbok.

Den som jag nyligen återfann i garderoben.

Några nya recept denna veckan har provats.

Och några var tillräckligt goda för att hamna i boken.

Mycket inspiration får jag utav mamma. Läsa och föja hennes recept ibland är mysigt.

Någon dag vill jag att mina barn skall tycka detsamma.

Kanske därför jag försöker skriva så fint jag kan, så det är läsbart för dem.

Vardagen i sig känns lättare och roligare.Nu när man hittar och testar nya enkla maträtter.

Den ständiga frågan om vad man skall äta hänger inte längre i luften.

Det känns istället spännande.

Blir det skit, oätbart eller en ren katastrof. Så finns hämtmat.

Man har iallafall testat något nytt.

Det är bestämt, jag skall dyngna. 

Någon annan lösning kommer inte till mig just nu.

Jag vet hur det kommer sluta.

Inom en timme eller två ligger jag tvärs över sängen, lika lealös som en död sill och vacker som en sjöko.

Förhoppningsvis kanske jag inte hamnar i den fällan. Men oddsen är inte på min sida. 

Lite piggare än igår och förrgår är man, men det är allt. Det kommer tyna bort sakta men säkert.

När man kollar runt bland de bloggar som finns här, möts man av mer depreission än glädje.

Vilket man i sin tur kan bli lite deprimerad av (ironiskt nog).

Tyvärr är det en förbannat ond cirkel.

Men det lustiga är hur problematiken bland bloggarna varierar.

För den ena har det varit en usel dag.

För den andra ÄR det ett uselt liv.

(För den tredje har en nagel gått sönder)

Att man verkligen lever med en svår depression. Inte sitter jag där, men inte tror jag att det är enkelt. Utifrån den psykiska ohälsa jag själv fått äran att bära på. Kan jag inte mer än att ta av hatten för den som kämpar med sin vardagligen.

Det är förjävligt att det skall vara på det viset. Så många människor som går igenom hemska saker. Speciellt så många unga människor. 

De flesta i tidig tonår. 13-14 åringar som i ännu tidigare ålder börjat få problem.

Herregud jag minns när jag var så gammal. 

Jämfört med andra hade jag det bra ställt. Men ändå mådde man skit. Osäker, dåligt självförtroende och förbannat mesig.

Sådan var jag, och jag ville inte leva.

De som då har det värre ställt, måste vara riktigt starka människor. Som tar striden varje dag.

De förtjänar respekt. De förtjänar stöttning. Och de förtjänar fan så mycket mer. För tro fan det är jobbigt att stötta upp sig själv.

Att göra det när man mår rätt dåligt är tufft.

Att försöka göra det när man är ett vrak. Tror inga ord kan förklara känslan.

Det är synd att man inte kan göra mer. Det jag kan göra är att skriva om det, men annars..

Om det funnits en Psykisk ohälsa - anti maskin..

Skall börja skissa på den och se vad som kommer fram.

Hur som helst. Önskar alla som mår dåligt, en riktigt god middag eller efterrätt. Så de kan njuta utav det lilla smaskiga i livet.