I bilen på mataffärens parkering.
Utan att veta varför jag har tagit mig hit. Jag behöver inte handla.
Varför jag är tom i skallen med en nedstämd känsla är också ett mysterium.
Dagen på jobbet har gått över förväntan bra.
Skrattat och känt glädje.
Så varför?
Vad är det som får mig att känna sådan tomhet?

Rycka på axlarna och slänga sig i sängen uppgivenhet.
Vilket är rysligt tröttsamt och på samma gång sorgligt.
Skall jag kontakta någon vän, bara för att prata..
Idéen finns och lockar men slås snabbt undan.
Jag har bra vänner. Trots det tar något emot.
Om vi ens skulle ses, finner jag inga ord för att börja. Jag är tom, men samtidigt vill en stor del prata ut.
Kunna lösa den kluriga gåta min hjärna bär på.

Det är fantastiskt hur tomt det kan bli i huvudet, när man väl skall anstränga sig.
Såhär på kvällskvisten tänker man på alla världsliga ting. Gamla minnen flyger en upp i ansiktet.
Enastående lösningar till förra seklets problem stryker förbi.
Spisen och strykjärnet gör sig påminda. Framtida komplikationer tar form..
Egentligen är det bara skit att vara nattmänniska. Hela hjärnan går upp i högvarv. Enastående idéer bildas!
För att sedan krossas av klockans piskande sekundmätare.
Jag behöver en bok, att bara fylla med saker min hjärna kommer på om natten.... Samt behöver jag lära mig rikta energi och tålamod till att skriva ner alla galenskaper.
Klockan är snart inne på ett nytt dygn. Medan jag ligger kvar i sängen med problematiken från barndomen.
(Nu skrev jag bara det för att låta fräckare, min barndom var fin.)
Jag hade mina bekymmer. Med självförtroende, vänner, skola och mobbning med mera.
Men det rör en inte lika mycket i ryggen längre. Live on live on ??
Det hade varit skönt med en god natts sömn. Stänga av allt, huvudet inkluderat och bara få sväva ut i drömmarna.
Jhon blund kom och ta mig! Jag väntar.