Jag rockade loss på löpbandet idag till Sean banans Copacabanana.
Inget var omöjligt under dessa minuterar. Det var som att jag blev besatt. Allt fungerade så rytmiskt väl med mina steg och jag fick en väldans feeling.
På löpbandet har man ett fönster framför sig. Och detta fick jag visioner om att jag skulle springa ut ur. Springa jorden runt på två sekunder.
I mina tankar var alla andra där lika hype, så var dock inte fallet.
Men i den stunden var jag helt övertygad om att vi tillsammans skulle brista ut i dans och sång.

Låten var över och ingen hade utspelat sig.
Det är en stark makt musik har över oss och då snackar jag ändå om Sean banan. Visst är han duktig och vet hur man får med sig folk (mig) men något storslaget är det inte. Ändå får jag rysningar när jag tänker på energin som rymdes i minsta del av mig.

I gymnasiet fick vi privilegiet att gå och lyssna på en stråkorkester.
Temat var filmmusik och jag var nära till tårar 60-70% utav tiden.
Dum dum dummandet ifrån Hajen gjorde inte så mycket för mig.
Men de sköt mig rakt i hjärtat med sina stråkar och basgångar när piraterna ifrån Caribbean bjöds in.
Min stol var i gungning och min hjärna översköljd med musiken. Jag tog tag i armstöden, slöt ögonen och såg det vilda havet med vilande mysterier.
Det var också ett tillfälle där energiflödet var i överflöd.
Alldeles upprymd med ostoppbara idéer. Jag ville aldrig resa mig där ifrån.
Att svänga okontrollerat på höfterna till Copacabanana, det gör ändå sitt.

I bilen på mataffärens parkering.
Utan att veta varför jag har tagit mig hit. Jag behöver inte handla.
Varför jag är tom i skallen med en nedstämd känsla är också ett mysterium.
Dagen på jobbet har gått över förväntan bra.
Skrattat och känt glädje.
Så varför?
Vad är det som får mig att känna sådan tomhet?

Rycka på axlarna och slänga sig i sängen uppgivenhet.
Vilket är rysligt tröttsamt och på samma gång sorgligt.
Skall jag kontakta någon vän, bara för att prata..
Idéen finns och lockar men slås snabbt undan.
Jag har bra vänner. Trots det tar något emot.
Om vi ens skulle ses, finner jag inga ord för att börja. Jag är tom, men samtidigt vill en stor del prata ut.
Kunna lösa den kluriga gåta min hjärna bär på.

Det är fantastiskt hur tomt det kan bli i huvudet, när man väl skall anstränga sig.
Såhär på kvällskvisten tänker man på alla världsliga ting. Gamla minnen flyger en upp i ansiktet.
Enastående lösningar till förra seklets problem stryker förbi.
Spisen och strykjärnet gör sig påminda. Framtida komplikationer tar form..
Egentligen är det bara skit att vara nattmänniska. Hela hjärnan går upp i högvarv. Enastående idéer bildas!
För att sedan krossas av klockans piskande sekundmätare.
Jag behöver en bok, att bara fylla med saker min hjärna kommer på om natten.... Samt behöver jag lära mig rikta energi och tålamod till att skriva ner alla galenskaper.
Klockan är snart inne på ett nytt dygn. Medan jag ligger kvar i sängen med problematiken från barndomen.
(Nu skrev jag bara det för att låta fräckare, min barndom var fin.)
Jag hade mina bekymmer. Med självförtroende, vänner, skola och mobbning med mera.
Men det rör en inte lika mycket i ryggen längre. Live on live on ??
Det hade varit skönt med en god natts sömn. Stänga av allt, huvudet inkluderat och bara få sväva ut i drömmarna.
Jhon blund kom och ta mig! Jag väntar.

Argh, jag vill hitta på något!
Sitter i bilen på en parkering och frustrerar sönder.
Jag skall vara ledig 2 dagar framöver. Så jag har tid att sysselsätta mig med något.
Men det är just nu, som jag vill hålla igång! Jag vill vara aktiv, jag vill leva.
Det är inte träning jag syftar på. Utan bara göra något annat än att sitta i soffan, framför en film.
Jag hade egentligen planer för idag. Men de blev inställda. Kanske därför jag är så pass uppretad. Jag var helt inställd på att umgås. Hitta på skit. Skratta, prata, bara få njuta.
Klockan är hyfsat mycket och vädret är inte inbjudande till ens en promenad.
Men fan vad jag vill!! Bara komma ut ur min vardagsbubbla.
Vart skall jag ta vägen med min energi. Inte skall jag hem nu iallafall. Dit vill jag inte, då blir jag slapp och slö, framför allt deppig utav det sen.
Jag tänker igenom min lista med vänner, för roligt umgänge.
Dock, så är det ju bara tisdag.... Och det är sent...
Åter igen vart skall jag ta vägen?!

Han ligger där och trycker än.
Djupt inpräntad i mitt inre.
Jag tycker inte om det, jag vinner inget på det.
Han irriterar och skaver. Det finns inga medel som hjälpt.
Det har blivit bättre, genom alla år som gått.
Men se på fan han finns kvar där än.
Kommer det att släppa? Låt det göra så snart.
Han styr inte min vardag, han inkräktar inte på mina val.
Dock smäller det till i hjärtat varje gång jag ser hans leende. Varje gång jag läser hans namn eller hör hans röst.
Det tar mycket energi till att stå kvar orubbad på benen.
Vad är allt det här? Hur kan det vara möjligt att han finns kvar, med sådan kraft. Sådan kraft som lämnar mig kippandes efter luft.

Det vi hade var fint. Men det var kort. Jag som ung förstorade varje sekund.
Egentligen fanns där inget att ta fasta på.

Jag är lika förbluffad varje gång hjärtat slår till.
Det är en bitterljuv smärta och oändlig längtan som bultar åt hans håll.
Samtidigt som jag vill glömma känslan och känna mig fri. Samtidigt kan jag inte annat än att drömma om hans famn, hans läppar, hans ögon.

Fy fan.

Skall upp vid 6 i morgon för att jobba.
Blir delad tur, inte så uppmuntrande.
Men snart är imorgon också över.
Det går ju fort. Livet traskar på snabbt.
Och jag är inte ens klar med hälften utav allt jag någonsin påbörjat.
Fortfarande kan mina känslor idag vara lika dana, som när de uppstod för flera år sen.
Antagligen för att man varken har gått igenom eller släppt det som hänt.

Ibland dyker han upp.
Den personen jag trodde var frisläppt från mitt sinne.
Varje gång han kommer till ytan, vandrar mina känslor runt i samma spår.
Jag har inte fått ett riktigt avslut. Inga riktiga svar, på de frågor som inte heller slutar komma.

Det var i en dröm igen. Varför lever han rövare där? Och varför är alla "hans" drömmar mer verklighets trogna än mina andra?

Varje gång jag ser honom, bara en bild och jag blir knäsvag.
Ett leende och jag blir röd, en blick och jag drunknar.

Jag kan inte riktigt släppa honom.
Vardagen går bra. Jag suktar inte dygnet runt.
Jag lever, jag skrattar, jag jobbar, jag älskar.
Men när han dyker upp så i drömmarna. Det tar sin tid att komma över.

Det var ett tag sedan

Vad fan har man hittat på sen sista inlägget, jo jag har haft ett liv.

Det känns alltid så krystat att skriva texer här.

Om det har att göra med att det är på dator, internet, så andra kan läsa.. vet ej.

Något gör att det känns krystat.

Penna och papper varianten är inte heller särskillt lyckad, men detta går trögre.

Så skall man komma på ett bra ämne att skriva om. Tummen upp det blir alltid bra.

Alltid lika skit...bra.

Det är bara synd. Att det skall kännas jobbigt.

Personligen vill jag inte hoppa fram med "Tja Tja bloggen!"

"Detta har jag gjort den senaste halvtimmen."

Folk trivs säkerligen med det. Varför skulle man annars göra det?

Men jag är inte en i "Titta på min frukostmacka" gruppen.

Skiter fullständigt i om någon har tagit en 30 minuters längre promenad idag än igår.

Om vädret var tråkigt, därför inga roliga planer.

Inlägg med bara den sortens innehåll ger mig inget.

Nu har man fått skriva av sig.

Bra för mig.

Vad har jag nu gjort?

Blindtarmen är borta: Den var dålig och ville inte längre sammarbeta.

Sommarvikariatet är över: Trevliga veckor i hemtjänsten.

Min vän som varit inneboende: Har flyttat till sitt livs kärlek.

Storrensning i källaren: Många fyllda lass till second Hand.

Toastolen läcker: Den har gått i sönder, ny beställd.

Mer har säkerligen skett. Dock sviker minnet med att uppdateras.

Allt som kommit ur mig nu, stinker troligen av bitterhet.

Men jag mår bra. Så bra man kan med tre titthål i magen.  

Inget illa menat mot alla, bara så jag upplevt hos de flesta på sista tiden.

Det känns som att jag inte kan lita fullt ut på någon ifrån det andra könet som kommer mig nära.
Då och då dyker oväntade, bortglömda, bortgömda och viktiga saker upp.
Med kommentaren "jo jag har egentligen gjort det, men kändes inte rätt att säga till dig i stunden"

Det må inte vara livsviktiga saker, men att ha blivit tillsagd en lögn och sen få reda på sanningen.
Antingen utav personen eller utav misstag. Det gör ont.
En del utav tilliten för personen försvinner.

Vad är sant, vad är en lögn?
Jag börjar glubbra på det mer och mer.
Kan jag berätta saker och lätta på hjärtat, utan att det kommer bita en i ändan.?