Min moster går i pension nu.
Det är ledsamt att se hennes ansiktsuttryck när hon säger "Då var den tiden över".
Väldigt sällan ser man henne nedstämd. Hon är en livlig dam med skinn på näsan. Inte bryr hon sig om att "göra bort sig" inför andra.
En rättvis människa. Med strängt yttre och stort hjärta. Hon har själv fått höra många kommentarer om hennes arga utseende. Vissa påstod skrattandes sen att de först varit rädda för henne.
Hon är en älskad människa, inte minst utav mig.
Jag är stolt över att ha henne som moster. Samt lycklig att få ha henne nära.

När jag var liten, runt 5-6 år och på semester.
Tillsammans med min moster jag talat om, samt en moster till och hennes man.
När de andra två skulle iväg på sightseeing var jag ensam kvar med hon jag talat om.
Lite pengar hade jag på mig. Och de ville jag använda för att bjuda henne på glass. Då hon frågade om de andra inte skulle få, svarade jag med ett nej. Och för att "jag tycker om dig bäst".
Det hade jag sagt vid 5-6 års ålder. Och det ältar hon än idag. Med ett leende på läpparna och ett smått förnurligt skratt.
Jag står fortfarande vid mitt ord. Trots att jag har fler mostrar, trots att man inte skall favoritisera. Så tycker jag bäst om henne.

Alltid har hon funnits, alltid finns hon vid min sida. Förevigt har hon parkettplats i mitt hjärta.
Hon har agerat barnvakt, psykolog, extra mamma, bästa vän, livschoch och mycket annat.
På tok för mycket har hon gjort och ställt upp med. Jag vet inte vart jag skall börja för att betala tillbaka.
Önskar att jag kan göra mer som gör henne lycklig.
Att hon skall känna det lugn och frid hon givit mig.
Nu då som hon skall pensioneras, är det min tur att ta över.
Ge henne mer tid och uppmärksamhet. Dra med henne på små äventyr. Stötta henne när hon blir rastlös och nedstämd.
En sån fin och genomärlig människa förtjänar det bästa.
Trots sina knasiga snilleblixtar, som att riva ut en vägg eller banka ner en kamin.