Det finns en buss, vars säte på en av stolarna i mitten av bussen, är tjockare än de andra. Man sitter så pass högt upp att man inte når ner till golvet med fötterna.

Det märkte jag någon gång förra året, sen hittade jag det inte igen på ett bra tag.

Men!

Found it! :D

Jag är den som kan sitta på bussen och filosofera över alla småsaker.

När bussen stannar tittar jag ner i asfalten och undara om just det hålet.

Om någon annan har lagt märke till det mer än mig.

Det är ofta jag tar bussen, det är något speciellt med att sitta högt upp från marken. Det ger en ett annat perspektiv på vardagen (enligt mig alltså).

Jag myser alltid upp mig i hörnet där sätet och fönstret möts.

Om alla platser intill fönstret är upptagna, (eftersom ingen vill sätta sig bredvid en främmande människa om man inte måste) så får jag offra mig.

Då myser jag upp i knät på personen bredvid mig istället. ;)

Frågan om att ta "buss eller tåg" är densamma som valet av "katt eller hund".

Jag är alltså en buss och katt människa.

Tåg är stela, opersonliga, inte mysiga för 5 öre, kalla tomburkar och det värsta av allt, man hinner inte ta en tupplur innan man är framme.

Hundar är jag inte heller så glad över, de är söta och fina men de kräver för mycket.

Katter stuttsar inte vid fötterna på en, de har inte samma behov av uppmärksamhet. Katter kommer och går när det behagar. De spelar svårflörtade, vilket jag aldrig trodde att jag skulle falla för, But i like it. (Att de fäller är förfärligt, men det är en annan historia)