Det känns otroligt lulligt, lummigt, flummigt.. Allt som slutar på igt i princip.
Nya glasögon har man nu och att anpassa sig är en sak för sig.
Jag känner mig som en äldre dam, utsliten och trött. Då är glasögonen ett par livliga tvillingar man skall orka hålla koll på.
Allt är så skarpt och det tröttar ut mina stackars ögon.
Är det såhär världen skall se ut tar jag hellre av dem.
Eftersom man inte än är bekväm med dem på näsa, så känns det som att de ser urlöjliga ut.
När jag skulle fram och beställa mat såg personen underligt på mig.
Jag måste se ut som att jag bekämpar mitt egna ansikte.
Vinglar lite med huvudet för att få ett lagom fokus, eftersom allt är skarpt.
Sen tittar jag på glasögonen, på själva bågen.
Som att jag undrar hur den har kommit dit.
Som att jag vill ta av den men är inte kapabel nog.

Damen som tog ett syntets på mig för ett antal år sedan, hon pratade för sig själv.
Då hon skulle skriva in värden (eller vad det heter) sa hon "Kan man skriva 0.0? Nej då är man ju blind.."
Så enligt henne vart jag blind då, och nu är synen ännu värre.
Att jag ser sämre än min glasögon besmyckade släkt, jag vänder mig i graven redan nu.