Jag har blott en bild på dig.

Eller ja, en bild på någon annan med dig i bakggrunden.

Ibland hittar jag den, då man går igenom all skit sparat på datorn.

Du är rätt suddig men man kan se att du ler. Den gör mig så glad.

Ditt leende smittar av sig, vilket det alltid gjort. Så som i somras, du log och mitt ansikte flammade upp.

I somras blev jag förvånad, du gav mig ett intryck face to face. Du pratade frivilligt med mig och trots jag hade annat att göra väntade du ihärdligt. Senare i cybervärlden är det dött mellan oss.

Jag saknar att prata med dig. Träffa dig och prata. Men det kan man inte fråga om. No no, det hade blivit obekvämt eftersom det är annordnat. Det hade inte blivit av, du skulle förvränga mina avsikter.

Vi hade inte ens kommit så långt som att träffas. Du vill ju inte ens läsa det jag skickar till dig.

Jag får se fram emot de stunder vi träffas by suprise.

Den ständiga frågan som kvarstår i mitt huvud " Tycker du om när vi träffas?" 

Vill du ens träffa mig?

Din reaktion och ditt beteende när vi väl gör det säger en sak. Ditt agerande annars i teknikens värld säger raka motsatsen.