Som jag nämnt innan, det är mycket som är fel med mig.

Märkt att jag är så van vid att må dåligt och trycka ner mig själv så när jag hamnar där igen,

låt säga att något har hänt och man mår så dåligt att man blir känslomässigt nollstäld, då mår jag bra.

Då känner jag mig bekväm.

Det har blivit till en vana. Trots att det hänt något negativt och jag mår skit känns det samtidigt skönt att vara avstängd och kall.

Antagligen för att jag inte har mer att ge.

Lärt mig att jag gör vad jag kan och om det nu inte räcker, om det ändå går åt pipsvängen låter jag det vara. Jag ställer in mig själv på standby och låter motparten komma till mig då de vill reda ut allt.
Har gett upp en aning om man säger så.

Kan vara på grund utav de människor som finns runt omkring. Ibland, inte ofta får jag respons.

Kan också vara att jag kräver för mycket, det kan vara mycket.

Uppskattning. Det är vad som saknas.

Jag vet knappt själv vem jag är. Eftersom man ändras, tar andras beteenden och fortfarande växer som människa.

Just för tillfället vet jag med säkerhet att jag är för snäll.

Men ryta ifrån det kan jag, då jag anser att det behövs (ibland missbedömmer man, klart).

Jag finns praktiskt taget alltid för mina vänner, speciellt de närmaste, 24 timmar om dygnet och jag ljuger inte.

Jag stöttar dem mer än vad jag gör emot mig själv.

Musik är något jag har konstaterat att jag inte kan leva utan. Antingen hjälper det mig att hålla lugnet då jag brusar upp. Musiken hjälper mig att må bättre när jag krälar runt i skiten. Musiken hjälper mig att hålla ut då jag nästan brister. Spelar, lysnar och sjunger.

Jag är väldigt spontan, vilket är något jag är stolt och glad över.

Vad än som faller mig in sätter jag igång med. Pyssla och liknande sysselsättningar är alltså helt i prick med vad jag tycker om att göra.

När allt går som planerat, speciellt enligt de spontana planerna myser mitt inre.