Jag glömmer det bästa och ser det värsta.

Jag kan inte hindra kaoset som pågår i mina tankar, allra minst kan jag ändra dess riktning.

Det bästa OCH det värsta händer på en och samma dag. Dagarna emellan är lika jämna till humöret som hos en nedsövd patient.

Jag har liksom tappat mig själv.

"Kära dagbok jag vet inte vem jag är"

På senase tiden har jag börjat ta andras beteenden, kopierar deras reaktioner och använder dem själv.

Duger inte mina egna känslor för min hjärna?

Ett behov av att byta ut de gamla vanorna, till något jag inte ens gillar.

Att skratta, göra gester och spela förvånad som dessa personer, det är okej.

Men jag har blivit kall, så jäkla kall.

Jag som har varit den känsligaste personen nånsin, rynkar nu på näsan och försöker avleda istället för att öppna upp.

Dock är jag bara kall emot mig själv. Annars kan jag vara varm, öppen och hjälper gärna mina vänner med kriser/ilandsproblem.

Kaos i hjärnan, jag brukade inte vara så här, jag VILL inte vara så här.

Förr var det för mycket, lite väl mycket känslor i vardagen och på tok för mycket tårar under vissa perioder. Det blev bättre, jag växte mig säkrare och kunde tåla skit som slängdes åt mitt håll.

Sedan kom det ytterligare ett stadie, nära inpå känslokall. Där jag befinner mig nu.

En av de närmsta vännerna i mitt liv skämtade lätt om att jag skulle få "låna hennes pojkvän" si så där sen några månader tillbaka.

Hennes argument var: "Så får du det där känsliga du behöver, att höra söta saker hela dagen."

Kände hur jag reagerade.

"Behöver jag sånt?"

Jag har glömt vilken person jag varit, har jag blivit kall?

Sedan dess tänker jag på det i princip varje dag.

Kämpar för att få en balans, få tillbaka mitt gamla jag, en del iallafall.

Än så länge har det fungerat, jag kan se en glimt av mig själv igen.

Sedan insynen jag fick den dagen, på hur jag nästintill blivit en kall sten, tvingades jag av mig själv att börja på nytt.

Siktet är inställt på att bli varm, än så länge är jag ljummen.   

Det finns en buss, vars säte på en av stolarna i mitten av bussen, är tjockare än de andra. Man sitter så pass högt upp att man inte når ner till golvet med fötterna.

Det märkte jag någon gång förra året, sen hittade jag det inte igen på ett bra tag.

Men!

Found it! :D

Jag är den som kan sitta på bussen och filosofera över alla småsaker.

När bussen stannar tittar jag ner i asfalten och undara om just det hålet.

Om någon annan har lagt märke till det mer än mig.

Det är ofta jag tar bussen, det är något speciellt med att sitta högt upp från marken. Det ger en ett annat perspektiv på vardagen (enligt mig alltså).

Jag myser alltid upp mig i hörnet där sätet och fönstret möts.

Om alla platser intill fönstret är upptagna, (eftersom ingen vill sätta sig bredvid en främmande människa om man inte måste) så får jag offra mig.

Då myser jag upp i knät på personen bredvid mig istället. ;)

Frågan om att ta "buss eller tåg" är densamma som valet av "katt eller hund".

Jag är alltså en buss och katt människa.

Tåg är stela, opersonliga, inte mysiga för 5 öre, kalla tomburkar och det värsta av allt, man hinner inte ta en tupplur innan man är framme.

Hundar är jag inte heller så glad över, de är söta och fina men de kräver för mycket.

Katter stuttsar inte vid fötterna på en, de har inte samma behov av uppmärksamhet. Katter kommer och går när det behagar. De spelar svårflörtade, vilket jag aldrig trodde att jag skulle falla för, But i like it. (Att de fäller är förfärligt, men det är en annan historia)