En liten dröm jag har nu, är att fylla i min receptbok.

Den som jag nyligen återfann i garderoben.

Några nya recept denna veckan har provats.

Och några var tillräckligt goda för att hamna i boken.

Mycket inspiration får jag utav mamma. Läsa och föja hennes recept ibland är mysigt.

Någon dag vill jag att mina barn skall tycka detsamma.

Kanske därför jag försöker skriva så fint jag kan, så det är läsbart för dem.

Vardagen i sig känns lättare och roligare.Nu när man hittar och testar nya enkla maträtter.

Den ständiga frågan om vad man skall äta hänger inte längre i luften.

Det känns istället spännande.

Blir det skit, oätbart eller en ren katastrof. Så finns hämtmat.

Man har iallafall testat något nytt.

Det är bestämt, jag skall dyngna. 

Någon annan lösning kommer inte till mig just nu.

Jag vet hur det kommer sluta.

Inom en timme eller två ligger jag tvärs över sängen, lika lealös som en död sill och vacker som en sjöko.

Förhoppningsvis kanske jag inte hamnar i den fällan. Men oddsen är inte på min sida. 

Lite piggare än igår och förrgår är man, men det är allt. Det kommer tyna bort sakta men säkert.

När man kollar runt bland de bloggar som finns här, möts man av mer depreission än glädje.

Vilket man i sin tur kan bli lite deprimerad av (ironiskt nog).

Tyvärr är det en förbannat ond cirkel.

Men det lustiga är hur problematiken bland bloggarna varierar.

För den ena har det varit en usel dag.

För den andra ÄR det ett uselt liv.

(För den tredje har en nagel gått sönder)

Att man verkligen lever med en svår depression. Inte sitter jag där, men inte tror jag att det är enkelt. Utifrån den psykiska ohälsa jag själv fått äran att bära på. Kan jag inte mer än att ta av hatten för den som kämpar med sin vardagligen.

Det är förjävligt att det skall vara på det viset. Så många människor som går igenom hemska saker. Speciellt så många unga människor. 

De flesta i tidig tonår. 13-14 åringar som i ännu tidigare ålder börjat få problem.

Herregud jag minns när jag var så gammal. 

Jämfört med andra hade jag det bra ställt. Men ändå mådde man skit. Osäker, dåligt självförtroende och förbannat mesig.

Sådan var jag, och jag ville inte leva.

De som då har det värre ställt, måste vara riktigt starka människor. Som tar striden varje dag.

De förtjänar respekt. De förtjänar stöttning. Och de förtjänar fan så mycket mer. För tro fan det är jobbigt att stötta upp sig själv.

Att göra det när man mår rätt dåligt är tufft.

Att försöka göra det när man är ett vrak. Tror inga ord kan förklara känslan.

Det är synd att man inte kan göra mer. Det jag kan göra är att skriva om det, men annars..

Om det funnits en Psykisk ohälsa - anti maskin..

Skall börja skissa på den och se vad som kommer fram.

Hur som helst. Önskar alla som mår dåligt, en riktigt god middag eller efterrätt. Så de kan njuta utav det lilla smaskiga i livet.

En riktigt stor blandad känsla utav lugn och mys svämmade nyss över mig.
Att sitta i sängen med nedstämd belysning. Med mjukis kläder på. Gå igenom gamla goa bilder på datorn. Samtidigt som solen börjar kika in genom fönstret.
Och att jag har fått prata ut med honom.
I två timmar har vi snackat, vi lade precis på.
Det jag behövde höra ifrån honom fick jag höra.
Utan att varken pressa det ur honom eller påpeka till ämnet.
Det var väldigt skönt att lyssna till hans, nu äntligen vuxna inblick.
Det var ett moget samtal om vad som har hänt, vad som skall hända nu. Sedan får vi se vad framtiden bringar.
Jag vill leva ett liv där vi har kontakt.
Skit har hänt mellan oss, vilket han mognat till att inse.
Vilka helvetes fel han har gjort, som han blundade för innan.

Nu finns ingen garanti på vad som kommer hända mellan oss i framtiden.
Båda kan se det bra som frambringats ur det dåliga som hänt.
Det var en jobbig tid att genomgå.
Men den var nyttig för oss båda.
För honom, så han vaknade, han fick insikt i sitt självdestruktiva beteende.
För mig, det gjorde mig starkare, klarare i skallen och modigare.

Vårt förhållande var fullt utav de flesta känslor och problem.
Det var fint och bra sedan kämpigt och ledsamt.

Vi båda har lärt oss hur man inte skall göra.
Vi båda har insett vad som var fel, samt hur de felen behövts lösas.

Hur det ser ut i framtiden återstår att se. Det låter som att jag hoppas på ett andra försök med honom.
Men det skulle krävas en hel del förändring i hans person.
Att bli återförenade är inget mål jag har. Jag är bara positivt inställd till att se honom kunna förändras.
Om han klarar av det eller ej, vill jag ändå finnas med på resan.
Men det känns som att det jobbigaste är över, nu kan vi andas ut. Resa oss upp och se vart resten utav vägen leder oss.

Att inte hålla kontakten finns inte på kartan.

Min moster går i pension nu.
Det är ledsamt att se hennes ansiktsuttryck när hon säger "Då var den tiden över".
Väldigt sällan ser man henne nedstämd. Hon är en livlig dam med skinn på näsan. Inte bryr hon sig om att "göra bort sig" inför andra.
En rättvis människa. Med strängt yttre och stort hjärta. Hon har själv fått höra många kommentarer om hennes arga utseende. Vissa påstod skrattandes sen att de först varit rädda för henne.
Hon är en älskad människa, inte minst utav mig.
Jag är stolt över att ha henne som moster. Samt lycklig att få ha henne nära.

När jag var liten, runt 5-6 år och på semester.
Tillsammans med min moster jag talat om, samt en moster till och hennes man.
När de andra två skulle iväg på sightseeing var jag ensam kvar med hon jag talat om.
Lite pengar hade jag på mig. Och de ville jag använda för att bjuda henne på glass. Då hon frågade om de andra inte skulle få, svarade jag med ett nej. Och för att "jag tycker om dig bäst".
Det hade jag sagt vid 5-6 års ålder. Och det ältar hon än idag. Med ett leende på läpparna och ett smått förnurligt skratt.
Jag står fortfarande vid mitt ord. Trots att jag har fler mostrar, trots att man inte skall favoritisera. Så tycker jag bäst om henne.

Alltid har hon funnits, alltid finns hon vid min sida. Förevigt har hon parkettplats i mitt hjärta.
Hon har agerat barnvakt, psykolog, extra mamma, bästa vän, livschoch och mycket annat.
På tok för mycket har hon gjort och ställt upp med. Jag vet inte vart jag skall börja för att betala tillbaka.
Önskar att jag kan göra mer som gör henne lycklig.
Att hon skall känna det lugn och frid hon givit mig.
Nu då som hon skall pensioneras, är det min tur att ta över.
Ge henne mer tid och uppmärksamhet. Dra med henne på små äventyr. Stötta henne när hon blir rastlös och nedstämd.
En sån fin och genomärlig människa förtjänar det bästa.
Trots sina knasiga snilleblixtar, som att riva ut en vägg eller banka ner en kamin.

Bland allt bråte hemma fann jag en gammal skrivbok.

En gåva från min moster när jag var mindre, som jag kletat runt i den.

Teckningar i abstrakt konst, klotter och min första kärleks namn på varannan sida.

Trots att 40-50% är oanvändbart nedkladdat papper, så skall jag sätta den till liv.

På de tomma sidorna, samt de som nätt o jämt klarat sig undan total förstörelse.

Skall jag fylla med nutidens historier och hieroglyfer.

Förhoppningsvis kan jag iallafall tyda dem i framtiden. Bättre än det som finns där nu.

Tyvärr träder alltid "skrivkrampen" in varje gång jag försökt skriva med papper o penna.

Om det inte är min menings formulering som kritiseras, är det skrivstilen.

Sedan sitter man fast, hur skall man kunna utveckla skit på papper?

Men jag ger mig fan på att detta skall fungera.

Hur ont det än gör att se min odugliga förmåga i skrift, så skall jag ta mig igenom det.

Något i framtiden vill man ha att läsa.

Idag känns som en riktig vårdag.
Värmen inom mig som solen och fåglarna genererar, gör en löjligt lycklig.
Man blir som ett litet barn.
Vill bara springa runt med rosiga kinder, nöjd min och skratta.
Man känner sig oövervinnerlig, jag tål vad som helst.
För nu skiner solen nu fan är allt möjligt.
Fåglarnas ohejdade kvittrande.
Den bitterljuva känslan när solen värmer, samtidigt som den måttligt svala brisen omfamnar en.
Växterna börjar sträcka på sig efter en lång vintersömn.
Dofterna utav friska vindar, Och någon som valt att börja grilla.
Så många härligt pirrande känslor.
Vad finns inte att älska?

Hittills har mitt liv i största del bestått utav att samla.
Känslor, grejer, erfarenhet.. rubbet.
Jag har alltid trott att min personlighet suttit där.
I allt i stunden, just där och då hur det ser ut för andra.
I att visa omvärlden vilka saker jag valt att samla på i år.
I hur mycket jag tål att ta emot och samla inom mig.
Speciellt i hur jag väljer att se ut. Vad jag har på mig.
Att personlighet har med hur man utvecklar saker till något eget, förstod jag inte.
Man väljer, sedan utvecklas man.

Det som fanns för stunden var det som gällde.
Hur jag tacklar något var inte viktigt.
Det såg jag mer som ett nederlag.
När man tacklade eller gick igenom något, bevisade det att man inte kunnat hantera det som det var.

Låter knäppt, hela min tankegång nu verkar flummig.
Men jag utvecklar för fullt.
Kommer på mer efter hand jag får tankarna nedskrivna.
Så jag kan släppa dem och fokusera vidare.

Grunden till detta grubblande låg i att jag blickade över till byrån.
Den är som mig och representerar mig.
Där samlar jag allt skit, för att det får plats.
För att de sakerna som finns där har jag en gång valt att ha som en ägodel.
När den är full hittar jag nya ställen att samla.
Det är inte ofta jag rensar på de ställen jag pressat till max.
När jag väl rensar, känner jag ett vemod.
Jag har inga problem med att slänga/ge bort det jag inte har nytta utav längre.
Men de flesta saker har jag vemod över att ge bort, de var ändå en del av mig. Trotts att jag inte använt saken alls, eller bara tyckt om-köpt-tryckt ner i lådan. Trotts det står grejen för ett val jag gjort.

Ett val i mitt liv, jag såg, jag gillade, jag gjorde något åt saken.

Grejerna i byrån står för val jag gjort.
De mest obetydliga i mitt liv må hända.
Men undermedvetet var de stora i stunden.

Varför alla mina kroppsdelar har expanderat är inget mysterium.
Jag vet vad orsaken är.
Om man äter skräp och slöar i soffan rasar man inte i kilon direkt.

Även om det varit svårt att bryta dåliga ät och motionsvanor, gjorde jag det tidigare.
Kan inte påstå att jag är inläst expert inom sund hälsa.
Men att bara börja träna och minska på socker intaget, gjorde susen innan.

Varje gång jag grabbar tag om fläsket känner jag mig hjälplös.
Alla simpla lösningar, träna och ät nyttigare, de försvinner.
I stunden är jag fängslad i en kropp som inte representerar mitt inre.
I stunden finns inte heller någon väg ut.

Men nu skall jag börja igen. Nu skall jag fan inte ge upp.
Personen jag känner mig som och vill vara skall träda fram.

Som en vän till mig sa då jag var ledsen.

Nu kan du forma din kropp hur du vill.
Bygga muskler, gå ner i vikt, större rumpa, fastare figur.

Många behöver äta upp sig först för att kunna skulptera sig.
Men det är redan avklarat, nu är det dags att börja.

Enklare för min hjärna att ta in det.
Fler borde tänka och höra det som kämpar psykiskt med sin övervikt.