Det är alla hjärtans dag och den enda som hettat till det här är kaminen.

Men jag är inte bitter. Varför sitta och gråta över att inte få blommor eller gosedjur ifrån någon?
Choklad är en annan sak, där kan man fälla en tår.
Dock gjorde jag det enda rätta, jag gick upp, åkte till affären och köpte det själv.

Tidigare har man klagar över att inte ha någon närhet.
Inte ha någon vid ens sida, en kille, ett förhållande.
Men idag utav alla dagar känns det bra.
Jag har min kamin, mina mjukisbyxor, komedi filmer och nu choklad.

Varför kan inte du göra något åt saken? Det är frustrerande hur vi går om varandra.

Du är trögstartad vilket jag tidigt förstod.
Ja du håller dig lätt undan och låter andra sköta spakarna.
Kom inte och påstå att du vill ses, att du är intresserad.
När du avböjer mina förfrågningar om att träffas.
Du frågar mig halvt, lite gömd utbjudan "vad gör du på fredag? Jag är ledig då..."
Sedan blir inget av.. Jag vill se dig jag vill träffa dig
Ta tummen ur röven och få det gjort
Påstår att jag väntar på dig och du väntar på mig.
Vad fan e det du egentligen väntar på?

Om jag kunnat skulle jag dragit dig ur huset och med på något.
Ty det går fan inte undan i din takt.
Du sätter min hjärna på högvarv, vrider ur den som en blöt trasa.
Utmattad lämnar du mig med dina enkla och korta svar.
Kommer jag någonsin förstå mig på det?
För enkelt för min vreda hjärna att räkna ut.
Ge mig något, ge mig ett datum, ge mig en tid.
Gud ge mig styrka!

Riktigt desperat efter närhet.
Eller ja, någon som bryr sig och tycker om mig snälla krama mig.

Börja älska sig själv, något man får lära sig nu.
Hög tid då man känner hur beroende utav andra man är.
Tänk att få sitta själv och inte känna sig ensam. Inte suktande efter andra.
Att bli självsäkrare.
Det är ledsamt att varje dag på senaste tiden, känna ett behov utav att bli räddad.
Allvarligt talat vill jag bli räddad ifrån mig själv.
Eller ifrån de hemska tankar, röster och impulser växandes inom mig.
Utmattad och trött. Enklaste sättet att beskriva mitt tillstånd.

Jag vill ha uppmärksamhet. Hur ont det än gör att erkänna detta faktum är det sant.
Det gör ont i mig att tänka på det. Eftersom de i min omgivning som krävt uppmärksamhet tidigare, inte varit trevliga människor.
De har gått till väga på de mest löjliga och självdestruktiva sätt. Riktigt tradiga människor helt enkelt.
Den uppmärksamhet de lyckas få blir de hellre aldrig nöjda med.

Ont gör det i själen för sådan vill inte jag vara. Jag vill inte framstå som en girig och egoistisk människa.
Haha att jag sitter och skriver detta här nu, är på ett sätt att försöka få uppmärksamhet.
Men hur det än skulle glädja mig om någon vill läsa detta och kanske ens tycka det är roande.... Så är det ändå inte den uppmärksamhet jag syftar på.

Vad det skall kallas utöver uppmärksamhet (som jag ältar detta ord) vet jag ej.
Men jag vill att någon skall se mig, vart som helst, vilja veta saker om mig och tycka om mig.
Ja alltså en kille. Den där lilla fina sagan man hör och ser i filmer.
Jag vill att en kille skall fatta tycke för mig helt enkelt. Och visa det.

Efter ett förhållande där jag stod för att ge, allt ifrån minsta komplimang och present till kärlek. Nu vill jag bli bortskämd.
Vilket också gör ont att säga. För jag tycker inte egentligen att jag är värd det.
Där kommer mitt självdestruktiva beteende fram. Jag anser mig inte värd att skämma bort eller ens lägga märke till ute på en bar.
Om den dagen kommer då någon vill drösa komlimanger/kärlek/uppmärksamhet över mig, jag kommer bli förvånad.
Någon vettig röst säger" klart du är värd det!" Dock sitter den långt bak i huvet.
De negativa och dömande rösterna talar högre. De har de alltid gjort.

Nyligen blev jag singel, ännu nyligare blev min vän det med.
Hon talar högt och självbelåtet om sina bravader. Nu som singel står ju killarna praktiskt taget i kö.
Hon ser bättre ut och allt det där jämfört med en själv.
Klart att det i min värld tär på mig ännu mer.
Varför kan jag inte ha det lika lätt. Bara för att jag är fetare än henne behöver det väl inte döda mina chanser helt. Tjock,mullig,överviktig Ja det är jag. Men farlig fetma eller något som är skadligt är jag inte i närheten utav.

Min vän föreslog att jag skulle följa med då hon skulle träffa någon kille. Han skulle ta med en kompis själv så blir det som en gruppträff.
Efter mycket om och men blev det inte av. Strax där efter sa hon att det nog var lika bra. Hon hade velat se för sig själv hur han är, sedan kom det som överraskade mig. "Det är ju bra för annars hade han kanske tyckt bättre om dig än mig också."
Det glädje mig. Tanken att någon skulle föredra mig och min personlighet framför henne. Kanske jag har en chans ändå.

Klockan 11.00 hade vi bestämt att träffas.
När jag går in genom dörren till caféet står min kära vänn redan där.
Planen var att gå till bowlingen och se efter om lediga banor fanns, annars ta en fika och snacka skit.
Allt var fullt, någon sorts turnering var i full gång.
Så vi sätter sikte mot caféet och deras förfriskningar.
Det blev en lunch med saftig bakpotatis och paj.
Ätandet tog några minuter, pratade gjorde vi i timmar. Två timmar rättare sagt.
Mycket på hjärtat hade vi båda. Vi lättade på trycket och skrattade till varandras idioti, samt berömde bådas bravurer.
Vid ett var det dags att dra sig, tog en snabb sväng inom bowlingen och där var nu inte en kotte.

En bana, två personer, vi betalade och valde klot.
Ett tag var det bara vi och den unga killen som skötte hela härligheten.
Resultaten och prestationen varierade rätt rejält.
Kul hade vi iallafall, skrattade högt när kloten flög och sjöng med till musiken i lokalen.
När vår runda började närma sig sitt slut kom det in flera.

Vanligtvis betalar man och spelar för en timme.
När 55 minuter har gått brukar texten "5 minuter kvar" komma upp på skärmen.
Efter en timme och fem minuter hade det fortfarande inte kommit någon varningstext.
Min vän och jag kollade på varandra som två fån.
"Hur mycket betalade vi för?"
Efter ytterligare några minuter så går min vän över till killen och frågar om inte våran tid är slut.
När hon kommer tillbaka till mig berättar hon med ett förvirrat flin i ansiktet.
"Nej ni får denna timmen också" hade han sagt.
Både hon och jag brister ut i skratt. Vi fortsätter spela med ny kämparanda, medan vi diskuterar det hela.
Flera anledningar far runt mellan oss när vi byter av vid banan samt flera skratt.
Jag anklagar henne för att ha flörtat in sig. Hon påstår att han tycker vi var söta.
Alla möjliga scenarion flyger fram, sedan kommer vi på det som låter mest rimligt. (Iallafall i våra smått knäppa hjärnor)
"Han tror att vi är ett lesbiskt par och vill titta!"
Det skulle inte förvåna oss om folk trott så kommer vi på.
Hon, fnittrar ofta och är allmänt övergullig, kort, liten och rockig söt stil.
Jag, längre starkare,(tyngre klot bl.a), grövre och mörkare stil.
Om detta nu är sant vet vi ej, frågade varför vi fick en extra timme gjorde vi inte.
Dock frågade vi om han ville ha betalt.
Han ler och säger "nej det skall jag inte, tack för idag".
Hur go kan man bli?!
Vi fick en timmes extra bowling gratis, vilket kommer kännas i morgon skall jag säga.

Efter jag rundat den sista hyllan i mataffären ser jag honom.
En riktigt söt kille i tjugoårs åldern kommer åt mitt håll, kånkandes på en överfylld varukorg.
I några snabba sekunder ser vi på varandra, sedan blickar vi framåt igen.
Just när vi passerat varandra tappar han den översta och största saken i korgen.
Vi bådar hoppar till och utropar ordet oj, i ögonvrån ser jag hur han stannar till sedan böjer sig ned.
Min instingt sa "ta upp den" men hjärnan styrde benen och fortsatte framåt.
Min reaktion både utåt och inåt sett var som en skrämd och förvirrad höna.
Vad jag önskar att jag hade tagit tillfället i akt, och lydigt min instinkt.
Vilken chans att kunna småflörta lite grann.
För att inte visa min förvirring gick jag snabbt som fan bakom nästa hylla.
Där ifrån tidningsstället spionerade jag lite halvt på vart han tog vägen.
Han betalade och gick.
Inte mer med det, där förlorade du din changs gumman!
Så allvarligt skall man inte se på saken, men jag förbannar mig själv över att jag inte tar sådana tillfällen i akt.

Jag valde en tidning och gick vidare åt det håll han kom ifrån.
Vid frysdisken började jag flina då jag såg vad han skulle köpa som han innan tappade.
Extrapris på billys pizzor storpack.
Ungkarl för hela knapra slanten där ja.
Att jag inte tog upp den!!

Det finns personer som säger att de är glada för andras skull. Att de mår bra när någon annan mår bra, bara för att SJÄLV verka som en bättre människa.

Klart man har gjort så, de tillfällen man vet att det skall vara i sin korrekta ordning att vara lycklig för en annan. Men man själv känner svartsjuka eller attman inte vinner något på det.
Då tvingas leendet fram och ett krystat, "Grattis" eller "vad roligt!"

Vissa gånger har man helt enkelt bara inte brytt sig.
Inte haft något intresse.

Eftersom man utgår ifrån sig själv hela tiden(varesig man vill eller ej..)
Så styrs vi utav våra känslor.

Om man då inte är insatt i situationen, man vet inte hur betydelsefullt händelsen är. Vad detta innebär för personen.
Då är det fan så mycket svårare att sätta sig in i deras lycka.
Då kopplar vi på våra egna känslor, "åh det vill ju jag också!"

Då kommer också den hemska tanken också fram... "Jag skulle behövt/förtjänat det mer än dig.."

Men vad vet jag hur mycket detta betyder för personen?
Mer än vad jag kan tolka från deras reaktion.

Om man har ett samvete, då känner man sig som en idiot oftast efter den där hemska tanken.

Jag har klandrat mig själv flera gånger över att vara svartsjuk på någon annan. "Sådan människa vill jag inte vara"

Jag vill inte le falskt, jag vill kunna säga det med mening.

Att det är så, har aldrig tidigare jag begripit mig på.

Varför man kan vara så hemsk, fastän man inte är det som person och menar något elakt.
Personen önskar man inget ont om. Men tyvärr, om jag inte är glad kan jag inte glädjas åt dig...
Varför är det så??


Idag har jag förstått det!
Det hela har gjort sig klart för mig.

Något som har hänt min närmaste vän.
Något som jag inte direkt vinner på, utan skulle kunna vara irriterande.
Detta som har hänt henne är jag själaglad över.

Eftersom att jag är så djupt insatt.
Så in i helvetes insatt i situationen.
Jag har förståelse.
Då kan jag glädjas helt för hennes skull. Jag känner lättnaden hon kommer känna.

Jag vet hur mycket hon behöver det.
Genuint glad för hennes skull.

Är vi så simpla som människor.
Så enkelt, när vi vet att något är bra kan vi känna glädjen.
När vi inte förstår varför vi skall glädjas, så kan vi inte det.

"Alla över en gräns."
Antar att de flesta upplevt/känner/fungerar så här...

Det har bara förbluffat mig hur enkelt det är. När jag i flera år inte förstått.
Istället anklagats utav en själv för att vara en dålig medmänniska.

Flabbergasted!

Eldar gör jag varje dag, kaminen sprider sådan underbar värme i huset.
I timtal kan jag titta in i elden.
Den gör mig lugn.
Något sånt slukande och förstörande kan vara rogivande.
Det är vackert, lågorna dansar kring ved bitarna.
Kolets varma orangea färg, glöden som skiftar i olika toner.
Allt förstörs och rasar samman, allt blir ett, ett och samma stoft.

Jag spenderar på tok för mycket tid vid kaminen.....