Huttrade och frös gjorde man, då man satt i baksätet.
Bilen var gammal och hade sett bättre dagar.
Allt skramlde när motorn drogs igång.
Fläktarna väste ut hård och kall luft.
Kopplingen lät värre än när asfalt skyfflas bort.
Men den gamla skrothögen hade minnen. Den hade historier att dela.
Den hade avtryck utav liv.
Kaffefläckarna i filt taket.
Ett bevis på överraskning om en önskad graviditet.
Hålet under golvmattan.
Ett märke efter frustrationen av att förlora ett liv.
Det sönderslitna sätet.
Favoritplatsen för en viss massiv fyrbent vän.
Sprickan i dörren.
Då frakten utav partytälts stängerna gick överstyr.
Bulan i handskfacket.
En för stor och livfull hemlighet som skulle bevaras ifrån polisen.
Tillsist den lömska veven till fönstrutan.
Där paniken slog in, på väg in till biltvätten då fönstret stod öppet.

Allt detta är iallafall vad man vill tänka sig.
Då man köpt sin första bil, med alla skavanker inräknat.
Händelseförloppet får man hitta på själv, men något har hänt där i bilen.

För ungefär en timme sedan kom jag på den bästa idén.
Aldrig har jag haft en bättre.
Så nu är jag rastlös.
Fruktansvärt rastlös, sitter och skruvar mig.
Problemet är det att jag sitter i bilen. Och kommer att göra det någon timme till.
Min idé är icke genomförbar bara på någon timme, defenitivt inte genomförbart här i bilen heller.
Jag stuttsar på sätet.
Eftersom jag inte heller kan hjälpa mig själv med denna ide måste jag söka hjälp.
Så nu har jag också lite halvt desperat skickat iväg sms till en vän om assistans. Hjälp ^^

Om det blir något utav detta kommer jag bli så otroligt tillfredställd. Jag kommer bli överlycklig :D

När skall man börja uppskatta sitt liv?
När skall man inse, detta är mitt liv?
Och när skall man förstå, att åren går fort?

Jag tycker fortfarande illa om mig själv. Det har jag insett.
Att tiden går fort börjar man märka mer och mer.

Dessa tabeller som visar hur mycket tid, hur många år man spenderar utav sitt liv på att sova.
De stör mig inte, för att kunna må bra måste jag sova. För att vila ut mig måste jag sova.

Det som är frustrerande är hur jag kan sitta och inte göra ett skit om dagarna.
En spark i ändan och hård kritik. Någon som pressar en till max, för att sedan kunna tämja ut den gränsen.

Lev inte lite, lev nu och mycket för helvete.

Uttaget sitter på väggen mittemot mig, vid midjenivå.
På andra sidan sitter jag på toastolen med mobilen.
Mittemellan sträcker sig den just precis lagom långa sladden. Den som förser min kära mobil med ström.
Jag sitter här för att jag dels behövde gå på toa och dels var törstig. Och nej jag dricker inte ur toastolar.
Nu väntar jag bara på att mobilen skall få tillräckligt mycket liv. SI så där 65-70% hade varit lagom.
Min kära vän vars toalett jag beslagtagit sover så sött.
Vi hade en välbehövd pratkväll. Bara träffas, prata ut, prata om, ta en paus och spontansjunga med i bakgrundsmusiken. Sedan prata igen.
Mycket goda skratt, väldigt efterlängtat.
Vi är så bekväma med varandra. Eftersom vi skapat våra personligheter tillsammans.
Lika som bär, olika som dag och natt.

Så vänlig och varm som jag är, satte jag in en ny toarulle i hållaren.
Ibland händer det TROTS att det inte var jag som tog slut på den. Generös är jag allt.

Nu är procenten på 78, jag ger mig.
Det räcker för lite kvällsunderhållning på ansiktsboken tills jag faller in i sömn.

Godnatt, dröm sött!

Garderobsdörrarna står öppna, kläder ligger över hela golvet, som en färggrann heltäckningsmatta.

De flesta människor kanske känner igen sig, förhoppningsvis är det inte bara jag.

I alla fall en person till som känner igen det krigsfält, med smutsiga strumpor till minor som ligger i högen och lurar.

Jag behöver inte hjälp, jag känner ingen stress eller hysteri utöver kaoset.

En kick i röva och maximum stamina.

Det jag får klura ut är en bra laddnings position. Så får jag stå där och insupa energi ett par timmar.

Det finns så mycket här som bara ligger. Det kommer ingen annan vart.

Så fruktansvärt mycket kläder. Och allt har jag ändå gått igenom, detta är bara en liten del utav det större krig som härjade tidigare.

Varför får jag icke bort skräpet?

Det är fina grejer, inga märkes saker men fina.

I den stunden, i just det ögonblick jag håller plagget framför mig.

Då kommer orden "Den är fin, någon dag skall jag ha den"

Har den någonsin besmyckat denna kropp? Nehej

Det kommer den aldrig att göra. Så bort.

Bort. Ett mycket bra ord.

I slutändan varieras det med bara ett få tal tröjor och byxor.

Jag har lekt pyroman, jag har lekt krig, bara släng en bomb på skiten   

En vacker dag finns ingen annan utväg.

För att kunna ta sig ut härifrån måste man spränga upp en öppning.

Det kommer flyga kläder till tjotahejti men de blir säkert glada.

Kläder behövs överallt.

Måtte jag bara fixat nya glasögon tills sprängningsdags. Dessa har snart fyraårsjubileum. Dags att beställa tårta samt en yngre modell utav dessa trogna kamrater. I vått och torrt har de räddat mig.

Med imma och fingeravtryck har de tappert härdat ut. 

Många repor och ärr har åren fört med sig.

Måtte de sedan vila i frid i sitt härdade glasögonfodral.  

Eeeh.   

Behöver man skriva mer?

Eeeh..

Det svävar ett litet mörkt moln över mig. Inte blir det klarare heller, nej nej ångest i form utav regn öser ner. Det rinner ner för min rygg, droppar från mitt hår och blir till små pölar. Överallt runt om mig ligger dem.

Jag känner mig som Sadness ifrån Insidan ut.

Gaah inte får jag ut de rätta orden heller.

Jag vill bara att alla bitarna skall falla på plats, enkelt uttryckt.

Just nu är det mesta om inte allt på standby.

Det känns som att vara tillbaka i skolan. Så mycket som behöver göras dock finns ingen deadline nu.

Pressen finns men den ligger dämpad...

Meh eh arh..

Jag har blivit så lat. Just när jag lovade mig själv att kämpa, sjönk jag som en sten.

En stor jävla sten.

Hösten är iallafall här and i like it.

Dofterna, den småbitande kylan, färgerna och att man äntligen kan sitta inne och leka pyroman.

Jag får ta och tina upp mitt lilla moln framför kaminen. Det kanske fungerar.

Det borde fungera.

Jag tänkte på dig, och skrev om dig här innan.

Sen idag var du plötslig framför mig.

Siluetten som klev in genom dörren var den samma som förr. 

Samma ögonblick min hjärna klarnade över att det var du, så såg mig.

Det tog ett tag för oss båda att klura ut vem och varför.