Då var det dags.

Att säga adjö till min skoltid.

I morgon är det dags, då springer jag ut från det som varit mitt revir.

Samtidigt kommer jag springa bort från den trygghet jag haft i alla dessa år.

Jag antar att det inte har slagit mig än, att allt är över. För det känns som att jag ignorerar det faktum hela tiden. Men det ligger i bakhuvet det vet jag.

Jag fick en liten gråt attack, då något hemma inte ville sammarbeta med mig. Antagligen var det alla tankar och känslor om studenten, från mitt undermedvetna som hälsade på.

För varje minut som går nu när jag tittar på klockan, blir jag allt mer nervös.

Det känns som att jag kommer bli SÅ hjälplös. Att jag till sist kommer bli lämnad ute ensam i världen. Dörrarna till det som har varit som ett andra hem kommer stängas.

Rädd, ledsen, frihet, ångest, avslappnad, på helspänn, glad. Allt på en jävla gång.

Mycket kommer jag förlora, inte bara en stor del utav min vardag, utan nästintill allt i mitt nu så kallade liv. Så pass illa känns det.

Och det jobbigaste är nog ändå att jag inte har den blekaste ide om vad jag skall gör här näst.

Vad ska jag gör med mitt liv?

Vad är jag bra på?

Vad passar jag som?

VARFÖR vet jag INTE vad jag skall göra?!

Inte ens en liten pust utav insperation har kommit min väg.

Jag börjar undra om jag har en framtid. Eftersom att jag inte kan se mig själv göra något alls. Detta har varit mitt liv, mina tvivel och problem. Samt mina underbara år fyllda utav skratt och glädje. Det gör mig väldigt om inte fruktansvärt orolig faktiskt. Att inte ha en aning eller se något i framtiden. Och NEJ det är inte så att jag är självmordsbenägen.

Jag är bara orolig över varför jag inte har några drömmar eller känslor om framtiden. Det är tomt.

Hur som helst.

I morgon skall jag vakna tidigt och fixa till mig. För jag vill i allafall se fin ut på min dommedag.

jag skall njuta, det är ändå min tur och jag har för fan kämpat så här långt, och klarat det!

Alla krav och alla änmen och alla läxor fyy fan. Nu är jag här.

Det var inte långe sen jag började skolan. Att det gått så fort och att man inte minns så mycket gör det läskigt. Som att man har varit på autopilot läge, Bara glidit igenom allt.

Något jag har fått höra ofta nu den senaste veckan från min familj är rätt intressant.

Tydligen hade jag sagt till dem då jag skulle börja 0-1:an att

"Det är inte lönt, jag kommer inte lära mig någonting ändå."

Just nu kan jag inte annat än att hålla med mig själv.

Nej jag har inte lärt mig mycket, så känns det.

Vad har jag ens lärt mig som jag kommer ihåg?

Men jo jag vet, det ligger gömt här bak i huvudet. Någonstans finns all kunskap.

Gäller bara att gräva upp det då det behövs.

Jag älskar mina bästa vänner, de som bevisat att de alltid finns där och är sanna.

Jag älskar min familj. De har stöttat mig igenom hela denna tiden, med hela mitt liv.

Jag älskar min mamma, min klippa. Den som kan visa sig lika mycket svag som stark när det behövs. Helt underbar är hon. Det menar jag.   

Hon sa att hon kommer att gråta, det kommer jag med.

Kanske som mest då jag får betygen.... men det är p.g.a vemodet också.

 Min mamma familj och mina vänner. Speciellt de som står mig närmast, de kommer finnas kvar. Bara för det är jag evigt tacksam.